Igår var det alltså dags för årets första ALIM – Andra Lördagen I Månaden. Och det blev ett besök på Kornhamnstorg No 53, en restaurang jag inte hade hört jättemycket om innan.
En sak som jag gillade väldigt mycket var inredningen, med ett stort undantag: stolarna. Stolarna bestod till 90 % av billiga (?) kopior av Öglan, och jag gillade att se dem ungefär lika mycket som sambon gillade att sitta på en, det vill säga inte alls. Det var min ena invändning mot Kornhamnstorg No 53, den andra handlar om vattnet. Och det är egentligen inte en invändning mot den restaurangen specifikt, utan i allmänhet: Det här med att ta betalt för stilla vatten. Det ger ett oerhört tarvligt sniket intryck. Det var samma sak på Fotografiska i december – 35 kr för en flaska kranvatten, eller möjligtvis en flaska vatten som smakar som kranvatten. Detta stör mig något så oerhört. Den tredje invändningen gäller servicen. Okej, det kanske inte var något direkt fel på servicen, men det kändes rörigt när det var nya personer nästan varje gång vi interagerade med personalen. En visade oss bordet, en annan tog dryckesbeställning, en tredje matbeställningen och så vidare tills det hela avslutades med att en för oss helt ny person kom med notan. Jag föredrar personligen mer en mer enhetlig service.
Annars då? Jomenvisst, det var helt okej. Eller ja, bra till och med. Vi började med en varsin drink. Jag tog en The Logistics Cocktail och sambon en Sidecar Noix. Min påminde väldigt mycket om favoritdrinken Bees Knees, vilket är ett gott betyg – båda drinkarna var väldigt goda.
Sen beställde jag in en råbiff och ett glas champagne – finns det råbiff eller tartar på menyn som beställer jag in det, och favoritdrycken till är bubbel. Sambon beställde å sin sida in en bruschetta med pulled pork på vildsvin, tillsammans med en Sleepy Bulldog.
Råbiffen tyckte jag var särskilt intressant. Tillbehören brukar ju vara kapris, finhackad rödlök, fransk senap och en äggula. Denna gången fick jag visserligen kapris, men inte vanliga inlagda, parmesan, persilja, tryffelmajonnäs och citron. Det var kul med lite nytt, och gott. Champagnen var också en trevlig överraskning, vanligtvis brukar det vara lite torrare champagne man får in på lokal, men denna var lite sötare och påminde mest om gula änkan som är min favorit.
Dragonkyckling med ugnsstekta rotfrukter och en väldigt fancy tonfiskpizza. Dragonkycklingen var helt okej, men inget anmärkningsvärt, pizzan var väl i så fall mer speciell.
Chokladmousse och aprikosmacaron för mig, chokladbrûlée för sambon. Precis som huvudrätten: helt okej, men inget anmärkningsvärt. Tyvärr så avslutades inte middagen lika intressant och wowigt som den inleddes. (Plus att jag börjar tröttna på efterrätter serverade i sådana här glasburkar – det blir otympligt och locket är bara i vägen. Vad är det för fel på tallrikar eller vanliga formar?)
Bra mat är inte svårt att få tag på i Stockholm, när vi är ute och äter är det där lilla extra vi letar efter. Det var absolut inget fel på maten, men det saknade wow. Utan det så är chansen inte stor att vi går tillbaka en andra gång. Drycken och förrätterna och kanske pizzan var i och för sig så pass intressanta att jag kan tänka mig att besöka Kornhamnstorg no 53 igen, men då kommer jag antagligen vilja sitta i baren, där jag garanterat inte hamnar på en Öglan-kopia, och satsa på förrätt, pizza till varmrätt och hoppa över efterrätten. Eller så kikar jag in för att ta en drink innan middag någon annanstans. Trerätters vid ett bord blir det dock inte här igen om jag kan undvika det. Det var som sagt helt okej, eller bra till och med, bara inte tillräckligt bra, samtidigt som det hade vissa brister. (Obekväma sittplatsers betydelse kan inte överskattas – som jag har nämnt på bloggen tidigare är Boqueria ett annat ställe som jag undviker att besöka igen på grund av just detta. Otroligt trist.)
Nu får vi blicka framåt mot februaris dejtkväll!
//Veronica
Två kök 