Vad händer nu?

Historien ”Kåken” fortsätter med en intressant artikel hos Allt om Stockholm. Gäller att hålla ögonen öppna i nästa vecka alltså för att få reda på vad som händer framöver nu när Kalle och Jocke inte längre är kvar. Gästspel, popupmiddagar och middagsklubb låter ju onekligen lovande.

//Veronica

Gaston

Idag är den trettonde igen, och således dags för dejt. Söndagar är lite vanskliga, för det är många restauranger som har stängt då, något som i stor utsträckning gäller även måndagar. Jag var inte helt säker på var jag ville gå (det var min tur att bestämma denna månad) men så i torsdags kom det två mejl. Ett från Grupp F12 i vilket det stod att Köttbaren numera har söndagsöppet och har en tre rätter lång söndagsmiddag på menyn. Köttbaren har vi blivit tipsade om av vänner tidigare, så detta var ett hett alternativ. Till jag öppnade mejlet från Gaston där det stod att ”Sveriges just nu hetaste sushikock” (José Cerdá) skulle gästspela hos dem idag söndag. Jag tänkte som så att det är ju trevligt med något speciellt, något som är svårt att uppleva i Stockholm annars, och så bokade jag två platser.

Så vi traskade dit vid sextiden för första sittningen som började 18:00. Det var första besöket på Gaston och vi blev instruerade att hänga av oss och sätta oss vid bordet. Som var något slags barbord med, för tillfället rejäla skärbrädor, så det påminde lite om ett väldigt smalt teppanyakibord, fast med skärbräda istället för spishäll. Bakom skärbrädorna stod José Cerdá (närmast oss) och en annan kock som vi kände igen men inte uppfattade namnet på (längre bort). Det var väldigt intressant att prata med José, höra om hans bakgrund, hur han började med sushi och hur han lyckats så väl som han gjort. Det var minst lika intressant att se honom laga till sushin och riva wasabiroten – något han använde en slags bräda med uppspänt hajskinn till.

Maten för kvällen var en s.k. omasake-meny, vilket innebar att kocken åtminstone till en början fick bestämma vad vi skulle äta. Det var en utsökt blandning av sushi med olika havsdjur – gös, krabba, pilgrimsmussla, bläckfisk m.m. (Mina favoriter var krabban, pilgrimsmusslan – förvånansvärt nog, senast jag åt det blev jag måttligt imponerad – laxen och koljan.) När vi så fått smaka en av varje fick man välja själv vad man ville ha. Nu höll jag inte räkningen, men det blev kanske 12 bitar totalt till slut. Till detta drack vi först en Riesling från Mosel, sedan ett Pfalz-vin. Båda passade riktigt bra till sushin tyckte vi, vilket var väntat eftersom Gaston ändå i första hand är en vinbar. Det hade varit ytterst märkligt om vinerna inte passat till maten. Det enda jag kan anmärka på angående drycken är att det var väldigt svårt att få uppmärksamhet från någon i baren så att vi kunde beställa det där andra glaset vin, vilket var lite stressande, eftersom maten fortsatte komma kontinuerligt. Sen kanske det kunde ha varit kul med någon japansk dryck till, men vinerna var så pass bra till maten att jag inte kan räkna det som ett minus.

Vad gällde maten så var det inga som helst fel på smakerna. Och det var som sagt trevligt att kunna småprata med kocken som arbetad vid bordet under middagen. Men anledningen till att jag visste vem jag pratade med var ju att jag hade läst det i mejlet tidigare, det hade varit trevligt om de presenterat sig och berättat vilka de var. (Nu var vi en fem minuter sena, men det är liksom inom ramen för när man kommer till en restaurang när man bokat, så hade de presenterat sig innan vi kom så visste de ju att vi inte hade hört det och hade således kunna upprepa det.) För oss som inte ätit omakase-meny förut hade det dessutom varit trevligt om någon hade förklarat upplägget innan middagen började. Nu blev det som ett överraskningsmoment och lite stressat mot slutet. (Vi var där en dryg timme allt som allt, så det var inte en särskilt lång sittning.)

Tar man allt i beaktande tycker jag kvällen får en fyra av fem i betyg. Tillräckligt mycket för att jag ska bli sugen på att besöka José Cerdás restaurang Hoze nästa gång jag är i Göteborg, och då testa hans ”riktiga” omasake-meny, som ska innehålla mer än ”bara” sushi. Som jag förstod det av vad han berättade ikväll ska det vara något slags fusion mellan svenska, spanska och japanska smaker. (Det var i Spanien han fick upp ögonen för sushi, och det var där han först jobbade för en sushi-mästare.) Sen var det ju både roligt och intressant att få uppleva ett gästspel såhär, riktigt trevligt!

//Veronica

Vigårda: Första kvartalet

Bra hamburgerställen finns det gott om i Stockholm, och ett bra exempel på detta är Vigårda – fräscht snabbmatsställe i Melker Anderssons och Danyel Couets regi som finns i Mood-gallerian och i K25 på Kungsgatan. Första gången jag var där var när vi behövde något snabbt att äta innan en teaterföreställning, och måltiden vi fick var över förväntan. Inte nödvändigtvis på grund av hamburgaren i sig, som i och för sig var god, men på grund av den otroligt goda bönsalladen man kunde välja till. Efter teatern var det bara hem och försöka experimentera fram en egen version – en version vi ätit en hel del av nu, helst tillsammans med rostbiff och eventuellt någon sås eller vinägrett.

Hursomhelst, i januari upptäckte jag att de hade ett litet ”projekt” på gång i år. Andersson och Couet driver ju F12-gruppen, som Vigårda är en del av, och varje månad under 2014 bjuder de in en kock från en annan F12-restaurang som får skapa en hamburgare som serveras på Vigårda under den månaden. I januari var det så Jonas Svensson från Miss Voon som skapade en sjukt god hamburgare (och sallad till) med koreanska smaker. Rätt stark och väldigt bra. Fem av fem, om man nu är lagd och betygsättningshållet, och jag fick definitivt lust att besöka Miss Voon.

I februari var det Claes Benediktsson från La Cucina som fick skapa sin egen burgare, och förväntningarna efter januaris fullträff var höga. Tyvärr levde de inte riktigt upp till dem. Jag älskar italienskt, jag älskar ost och jag älskar hamburgare, men denna funkade inte för mig. Osten funkade inte. Det var liksom inte så mycket smak där. Det var inte dåligt, det ska jag inte säga, det smakade inte illa på något sätt. Det smakade bara inte sådär bra heller. Inte så mycket överhuvudtaget faktiskt. Faktum är att jag inte åt upp hela burgaren, för jag förstod inte poängen med det. (Här kanske det bör tilläggas att jag bara besöker Vigårda en gång per månad, och således bara testar varje burgare en gång, så chansen finns att jag haft otur, vilket jag hoppas lite på.) Betyget: två av fem.

Nu är det alltså mars, och denna månad är det F12’s Erik Bolls tur. Jag var lite osäker på vad jag kunde förvänta mig nu, skulle det bli en fullträff som i januari, eller en miss som i februari. Svaret: en fullträff. Pulled pork på burgaren gjorde den fenomenal, riktigt bra kryddning på köttet. På burgaren fanns även en riktigt god röra som jag inte riktigt kunde avgöra ingredienserna på, men som smakade som ett slags mellanting mellan cole slaw och bostongurka. Och så några tunna skivor äpple på det. Gott gott gott. Återigen, fem av fem i betyg. Och så en god sallad till, vilket det i och för sig har varit varje månad hittills. Mätt och belåten lämnade jag K25 med ett återställt förtroende för burgarmakarna på Vigårda. Vi ses i april!

//Veronica

PS. Vill man läsa mer om hamburgare, och framförallt om hamburgare i Stockholmsområdet,  kan man göra det här eller här.