Meat Free Monday #8: Andalusisk soppa

Nu har det varit rena rama sommarvädret i över en vecka. Och med solen kommer suget efter lite mer somrig mat – lite kallare och lättare mat. Igår innebar det en gazpacho. En fantastisk spansk soppa. Receptet jag utgår från när jag gör denna soppa kommer från Peter Norman/Nyhetsmorgon på TV4.

2 skivor vitt bröd (eller vilket rostbröd som helst)

1-2 vitlökslyftor, pressade

1/2 dl olivolja

1/2 kg tomater

1 röd paprika, urkärnad

1 gurka, skalad

1 rödlök

2 msk vitvinsvinäger

4,5 dl vatten

salt, peppar

Häll upp alla (gärna grovt delade) ingredienser förutom salt och peppar i en stor skål.

IMG_0400

Mixa med en stavmixer tills det hela är slätt. Smaka av med salt och peppar.

IMG_0404

Det kan vara lite blaskigt direkt efteråt, men det blir mycket bättre efter ett par timmar, eller allra helst en natt, i kylskåp. Då får den dessutom kallna och smakar ännu bättre. Servera med krutonger.

IMG_0410

Här har jag dessutom garnerat med lite limemarinerad avokado (resterna från gårdagens pulled pork-middag) som visade sig passa synnerligen gott till gazpachon och krutongerna. Lägger upp receptet på det vid ett senare tillfälle.

//Veronica

Gaston

Idag är den trettonde igen, och således dags för dejt. Söndagar är lite vanskliga, för det är många restauranger som har stängt då, något som i stor utsträckning gäller även måndagar. Jag var inte helt säker på var jag ville gå (det var min tur att bestämma denna månad) men så i torsdags kom det två mejl. Ett från Grupp F12 i vilket det stod att Köttbaren numera har söndagsöppet och har en tre rätter lång söndagsmiddag på menyn. Köttbaren har vi blivit tipsade om av vänner tidigare, så detta var ett hett alternativ. Till jag öppnade mejlet från Gaston där det stod att ”Sveriges just nu hetaste sushikock” (José Cerdá) skulle gästspela hos dem idag söndag. Jag tänkte som så att det är ju trevligt med något speciellt, något som är svårt att uppleva i Stockholm annars, och så bokade jag två platser.

Så vi traskade dit vid sextiden för första sittningen som började 18:00. Det var första besöket på Gaston och vi blev instruerade att hänga av oss och sätta oss vid bordet. Som var något slags barbord med, för tillfället rejäla skärbrädor, så det påminde lite om ett väldigt smalt teppanyakibord, fast med skärbräda istället för spishäll. Bakom skärbrädorna stod José Cerdá (närmast oss) och en annan kock som vi kände igen men inte uppfattade namnet på (längre bort). Det var väldigt intressant att prata med José, höra om hans bakgrund, hur han började med sushi och hur han lyckats så väl som han gjort. Det var minst lika intressant att se honom laga till sushin och riva wasabiroten – något han använde en slags bräda med uppspänt hajskinn till.

Maten för kvällen var en s.k. omasake-meny, vilket innebar att kocken åtminstone till en början fick bestämma vad vi skulle äta. Det var en utsökt blandning av sushi med olika havsdjur – gös, krabba, pilgrimsmussla, bläckfisk m.m. (Mina favoriter var krabban, pilgrimsmusslan – förvånansvärt nog, senast jag åt det blev jag måttligt imponerad – laxen och koljan.) När vi så fått smaka en av varje fick man välja själv vad man ville ha. Nu höll jag inte räkningen, men det blev kanske 12 bitar totalt till slut. Till detta drack vi först en Riesling från Mosel, sedan ett Pfalz-vin. Båda passade riktigt bra till sushin tyckte vi, vilket var väntat eftersom Gaston ändå i första hand är en vinbar. Det hade varit ytterst märkligt om vinerna inte passat till maten. Det enda jag kan anmärka på angående drycken är att det var väldigt svårt att få uppmärksamhet från någon i baren så att vi kunde beställa det där andra glaset vin, vilket var lite stressande, eftersom maten fortsatte komma kontinuerligt. Sen kanske det kunde ha varit kul med någon japansk dryck till, men vinerna var så pass bra till maten att jag inte kan räkna det som ett minus.

Vad gällde maten så var det inga som helst fel på smakerna. Och det var som sagt trevligt att kunna småprata med kocken som arbetad vid bordet under middagen. Men anledningen till att jag visste vem jag pratade med var ju att jag hade läst det i mejlet tidigare, det hade varit trevligt om de presenterat sig och berättat vilka de var. (Nu var vi en fem minuter sena, men det är liksom inom ramen för när man kommer till en restaurang när man bokat, så hade de presenterat sig innan vi kom så visste de ju att vi inte hade hört det och hade således kunna upprepa det.) För oss som inte ätit omakase-meny förut hade det dessutom varit trevligt om någon hade förklarat upplägget innan middagen började. Nu blev det som ett överraskningsmoment och lite stressat mot slutet. (Vi var där en dryg timme allt som allt, så det var inte en särskilt lång sittning.)

Tar man allt i beaktande tycker jag kvällen får en fyra av fem i betyg. Tillräckligt mycket för att jag ska bli sugen på att besöka José Cerdás restaurang Hoze nästa gång jag är i Göteborg, och då testa hans ”riktiga” omasake-meny, som ska innehålla mer än ”bara” sushi. Som jag förstod det av vad han berättade ikväll ska det vara något slags fusion mellan svenska, spanska och japanska smaker. (Det var i Spanien han fick upp ögonen för sushi, och det var där han först jobbade för en sushi-mästare.) Sen var det ju både roligt och intressant att få uppleva ett gästspel såhär, riktigt trevligt!

//Veronica

Familjemiddag

Familjemiddagen” av Ferran Adrià är en av mina favoritkokböcker. Det är lagom nivå på rätterna – inte bara när det gäller svårighetsnivå, utan även att det är hemmamat snarare än restaurangmat. Förstå mig rätt – jag gillar restaurangmat, när jag äter ute. När jag äter inne vill jag hemmamat. Och då är den här kokboken perfekt.

IMG_0299

Den är inte bara rejält snygg – den är väldigt pedagogisk också. Den innehåller recept på 31 stycken trerättersmiddagar, och varje trerättersmeny börjar med ett uppslag som visar alla ingredienser:

IMG_0302

Och sedan visas det steg för steg hur varje recept ska utföras:

IMG_0301

Som sagt: väldigt pedagogisk. Eftersom varje steg i varje recept illustreras så tydligt är det nästan omöjligt att inte veta vad och/eller hur man ska göra.

Det märks dock ganska tydligt att det är en spansk kokbok – dels är menyerna uppdelade på ett väldigt medelhavskt sätt, ofta kolhydrater till förrätt och protein till varmrätt, istället för tillsammans. Man märker det även på vilka fisksorter som förekommer i recepten, säkert vanliga och lätta och få tag på i Spanien, inte nödvändigtvis här.

En annan grej är att det ibland kan krävas köksredskap som kanske inte finns i varje kök. Gräddsifon, gasbrännare och tryckkokare är tre exempel på attiraljer som fått läggas till att införskaffa-listan.

Men har man överseende med de något avancerade redskapen, och de något ovanliga fisktyperna i recepten, ja då är detta en riktigt, riktigt fin bok. Personligen tycker jag det är kul med utmaningar, så för min del är dessa ”invändningar” egentligen plus. När det gäller redskapen föreställer jag mig att de kan vara fin inspiration även annars – har man t.ex. en tryckkokare hemma då vill man kanske lära sig några andra recept man kan göra med den, recept som man annars aldrig tagit reda på. Eller så blir den bara liggande längst in i något skåp och samlar damm till dess att vi flyttar. Någotdera.

Hursomhelst. Mina favoritrecept hittills: Caesarsalladen, mango med yoghurtsås och vit choklad, och så en morotssallad. Men jag kan tänka mig att de blir många fler allteftersom jag lagar fler middagar ur denna kokbok. För det kommer jag göra, jag vill laga mig genom hela denna fantastiska sak.

//Veronica

Spanskt

Jag vet inte hur det kommer sig att jag valde just sherry, men jag tror jag tänkte som så att ju mindre vi kan om drycken, ju ovanligare den är, desto bättre. Så kom det sig att sambon fick en sherry-provning i födelsedagspresent häromåret. Det blev en lärorik kväll tillsammans med ett tiotal andra deltagare i en källarlokal i Gamla stan, med fyra olika typer av sherry och tilltugg i form av tapas.

På den här sherryprovningen, i kombination med alla gånger vi druckit sherry till efterrätten hemma hos sambons föräldrar, lärde vi oss att vi föredrar framförallt två olika typer av sherry – antingen den väldigt starka och koncentrerade PX (vi dricker Don PX Gran Reserva här hemma) eller en betydligt lättare och sötare (som här hemma betyder Sherry Fad No 6). Av oss dricks båda framförallt till efterrätt, och ibland kan vi börja med Fad No 6, som passar till i stort sett alla efterrätter, och fortsätta med Don PX, som gör sig absolut bäst med mörk choklad eller manchego, men som funkar till det mesta.

Manchego är förresten en favoritost, och har varit så ända sedan jag föll för den under ett besök på den utomordentliga restaurangen Sasso i Helsingfors för flera år sedan. Vi beställde in en färdig meny med tillhörande dryckespaket och fick då smaka en ostbricka med bland annat manchego och en morotsmarmelad med vaniljsmak. En helt fantastisk smakkombination som vi återskapat flera gånger med mormors hemgjorda morotsmarmelad med vanilj. Himmelskt gott!

//Veronica