Eldrimner

Igår blev det ju lite av ett diss-inlägg (förvisso välförtjänt sådant) så idag tänkte jag komma med ett hiss-inlägg istället. Och det jag vill hissa idag är Eldrimner: ”ett nationellt centrum för mathantverk” med bas i Jämtland.

Eldrimner_logo

Innan teatern igår var vi hemma hos min gammelmoster som visade oss några nummer av tidningen Mathantverk som hon prenumererar på.

Det jag gillar med denna förening är 1) att de stöder lokala producenter och lokal produktion av mathantverk, 2) de überspännande kurserna som de anordnar och 3) att de varje år anordnar SM i mathantverk! Hur häftigt är inte det? Några av klasserna är ”Mjuk vitmögelost”, ”Isterband”, ”Gravad fisk”, ”Hårt bröd” och ”Glögg” (!). Vill. Dit. Och. Titta. Och smaka såklart, men jag vet inte om man får det. Jag vet faktiskt inte hur det funkar med publik överhuvudtaget. Men det skulle vara spännande.

Nej, det var dagens hiss. Nu blire middag.

//Veronica

Länsmansgården

Idag skulle vi se Västanå Teaters ‘Nils Holgersson’ i Berättarladan i Rottneros, en föreställning som skulle hålla på mellan 16.00 och 19.45. Eftersom det är sista kvällen i Värmland tänkte vi passa på att äta på Länsmansgården som ligger bara någon kilometer norrut därifrån. Värmlands bästa restaurang enligt White Guide (63 poäng, samma som Almars Krog i Karlstad) och de brukar ju inte vara helt fel ute. Förväntningarna var ganska höga.

Vad tyckte vi då om Länsmansgården?

Kort svar: Deprimerande dåligt.

Långt svar: Efter att ha stått och väntat i fem minuter på att få ett bord (som var reserverat) blev vi till slut placerade vid ett bord, samtidigt som vi fick en ursäkt för att det var kort om folk och ett löfte om att någon strax skulle komma med vatten och bröd. Vatten kom strax därefter, dock ej något bröd.

Efter ett tag kom en kvinna för att ta beställningen. Det var en fast meny om fyra rätter, så beställningen handlade mest om hur många av dessa fyra rätter vi ville ha och vad vi ville dricka till. Vi hade i åtanke att det enligt White Guide skulle vara Värmlands bästa, och att det samtidigt var vår sista kväll, så vi gick all in och beställde hela menyn och två dryckespaket – ett med alkohol och ett utan. Vi oroades dock något av att det ringde i servitrisens telefon (jobbtelefon, men ändå) efter att vi beställt maten men innan vi beställt drycken. Inte bara av att det ringde, utan mest av att hon svarade och försvann iväg ett tag innan hon kom tillbaka och tog resten av beställningen. Det var första gången jag blir avbruten mitt i en mening av en servitris som svarar i telefon och försvinner. Men ett stort plus för att de hade en alkoholfri version av dryckespaketet, även om det samtidigt innebar ett minus för att det bara innehöll dryck till två av fyra rätter. (Varför har man då ett dryckespaket alls?)

En stund senare kom brödet, som nonchalant ställdes ner på bordet utan vare sig en blick eller ett ord. Jag hade sagt tack om jag hade sett något annat än en ryggtavla som snabbt stegade iväg till nästa bord. Mitt sällskap gick ut för att dubbelkolla att bilen var låst, och strax därefter kom förrätten. Jag började inte äta eftersom sällskapet inte satt vid bordet, och det var tur, för en minut senare kom servitrisen tillbaka och sa att hon hade gett oss fel tallrikar, att de egentligen skulle till ett annat bord och så försvann förrätterna igen.

Sambon kom tillbaka, och servitrisen likaså, denna gång för att hälla upp ett glas vin och ett glas alkoholfri cider. Därefter kom förrätten. Det var väl inget direkt fel på dessa tre sparrisar med löjromssås, men nog kunde det gott ha saltats lite mer. Och det saknade helt klart oumpf. Vi höll tummarna för att det skulle bli bättre vad kvällen led.

IMG_1575

Ovan vid att fota på restaurang kom jag på det först när jag ätit upp förrätten.

Vi åt och drack upp, tallrikarna dukades av och servitrisen kom in med dryckerna till huvudrätten. Jag fick en god och kall aronia- och vinbärsdryck, sambon fick ett varmt (uppskattningsvis dryga 30 grader) rödvin upphällt i vitvinsglaset som innehöll resterna från det vita förrättsvinet. Sedan kom maten. Kalv, potatis, svampsås och primörer. Till vår förvåning var det faktiskt riktigt gott. Maten, vinet och vattnet tog slut. Tallrikarna bars ut. Serveringsfatet där potatisen legat och den tomma karaffen fick då stå kvar.

IMG_1578IMG_1579

Varmrätten kom jag på att jag skulle fota lite snabbare, halvvägs in ungefär. Nedanför syns hur de röda dryckerna blivit upphällda i två olika glas (mitt rödvinsglas och sambons vitvinsglas).

Så småningom fick vi in osten. Här hade vi väntat oss kanske tre olika ostar med tillbehör, men fick endast en ost, med vindruvor, grissini, någon sorts marmelad, ett ledset päron och en ännu ledsnare stjälk sallad (!). Nu hör vi att  de andra borden får en presentation av varje rätt, något vi inte fick en enda gång under kvällen, vilket fick oss att känna oss lite ouppmärksammade och ouppskattade. Eftersom vi inte fått in dryck till osten satt vi och tittade på den ett tag tills servitrisen noterade detta och sedermera även åtgärdade det. Osten – Lilla gumman från Lillängens Gårdsmejeri – var jättegod. Marmeladen, som ingen behagade berätta vad exakt det var för något, smakade också väldigt bra. Päronet smakade ungefär som det såg ut, inte fantastiskt, och salladen smakade jag faktiskt inte ens på. Varför har man salladsblad till ost? Ungefär här började jag glädjas över att inte behöva ljuga på frågan hur det smakade (osten och marmeladen var visserligen goda – men helheten…) för ingen undrade om det smakade bra under hela måltiden. Är jag bortskämd som är van vid att bli frågad hur maten smakade i samband med att servispersonalen tar ut de tomma tallrikarna efter varje rätt?

IMG_1583IMG_1585

Osten – notera bristen på dryck därtill. (Och att jag kommit ihåg att fota innan jag börjat äta. Detta berodde till stor del på att vi var tvungna att vänta på drycken.) Nedanför syns den tomma vattenkaraffen, den tomma brödkorgen, det tomma potatisfatet och en tom brödassiett. Jag vet inte om det var tänkt att det skulle stå kvar på bordet för prydnads skull eller varför ingen brydde sig om att ta bort/fylla på.

Efter ett tag togs tallrikarna ut, och efter ytterligare ett tag försvann även potatisfatet och den tomma karaffen. Därefter fick vi efterrätten – crème brûlée med tonkabönor – och vatten. Mitt sällskap undrade om han kunde få sitt dessertvin också, vilket besvarades jakande, och några minuter senare fick vi även det. Efterrätten var väldigt bra, det måste jag erkänna. Maten i allmänhet var väl inte dålig, men det var knappast extraordinärt. Smaklös förrätt, god varmrätt, bisarr ostbricka, god efterrätt. Fruktansvärd service. Och detta ska vara Värmlands bästa restaurang. Sambon tyckte synd om Värmland och värmlänningarna, jag var inte fullt lika omtänksam och fokuserade mest på mig (oss) och hur glad jag var över att vi lämnar Värmland imorgon. Jag tänkte också på att om detta vore USA så hade jag stämt White Guide, för jag kände mig så lurad hela kvällen. Och än värre, jag kände att jag i min tur hade lurat min sambo genom att föreslå att vi skulle äta på detta ställe.

IMG_1587

Efterrätten – återigen kan man notera bristen på tillhörande dryck.

Betalade gjorde man i receptionen, efter att ha tryckt på ringklockan för att få dit personal upprepade gånger. Funderade över hur lång tid och hur många tryck som skulle vara lämpligt innan man helt sonika lämnade notan, men så kom det någon till slut. Vi betalade, åkte därifrån och kommer aldrig, aldrig återvända.

//Veronica

3 x värmländsk ost

Det hela började i söndags, då vi på väg från Filipstad till Torsby besökte Lakene Ostgård – en urmysig gård med får, getter, höns och kaniner som man kan interagera med, och glass och ost till försäljning.

IMG_1535

Tuppen på gården. Han och hönsen får alltså vandra lite som de vill på gården.

IMG_1483

Förutom en ost blev det en varsin glass – godast var nog körsbärsglassen med choklad och blodapelsinglassen. Så gott! (Idag besökte vi ”Mormors Glasscafé i Lysvik, där de hade allehanda smaker från Sia – skillnaden mellan fabriksgjord och hemgjord glass är slående, dels när det kommer på smakernas intensitet, dels när det kommer till konsistensen. Egengjord glass – som på Lakene Ostgård, eller hos Naturpralinen i Sysslebäck – är helt enkelt oslagbart!) Glass från Lakene kan man för övrig köpa även på Mimers kök i Råda.

IMG_1559

Igår, efter en vandring längs sjutorpsleden och ett besök på Torsby Finnskogscentrum (som ligger precis över gatan från Finnskogens Ostaffär) blev det så ett stopp i Lekvattnet. Ostaffären är en del av en ”vanlig” lanthandel och består mest av en kyldisk med såväl egna som importerade ostar. Inte lika mysig som Lakene, men två burkar inlagd getost blev det ändå. Tanken är väl att de ska hamna i någon sallad väl tillbaka i huvudstaden.

IMG_1561IMG_1560

Idag var det så dags för det sista ostaffärsbesöket, denna gång hos Lillängens Gårdsmejeri strax norr om Sunne. En sympatisk detalj med just denna gårdsbutik är öppettiderna – det är alltid öppet. Betalar gör man genom att lägga pengarna i en skål och skriva ner vad man köpte för hur mycket vilket datum. Osten tar man sedan själv ur kylskåpet. Ett stycke (vit) Caprin inhandlades här (plus en burk kokad getmese å mormors vägnar).

IMG_1563

På väg till och från Lillängens Gårdsmejeri åker man förbi getterna som idag låg och tog igen sig i skuggan.

IMG_1573

Ostarna som inhandlats under vår lilla ostturné i Nordvärmland. (Smakat har vi gjort i samband med inköpen, så att det är utsökta ostar är vi säkra på.) Noteras kan att även om samtliga butiker ligger i Värmland, är två av tre ägare holländare. Holländsk ostkultur ftw!

//Veronica

 

Harvest on demand

Semesterdagen 23/7 inleddes med ett besök på Torfolk Gård där ”harvest on demand” stod på schemat. Vi hade inte jättebra koll på vad det var innan vi dök upp på gården strax innan tio i förmiddags, mer än att det handlade om någon form av självplock. Vi välkomnades med ett ”De flesta som kommer hit för självplock brukar ha barn med sig” vilket har varit lite symptomatiskt för våra aktiviteter hittills. Men lyckliga människor har barnasinnet kvar, eller nåt. Hursomhelst. Vi hade lite tur och var de enda anmälda till dagens plockning, så vi fick väldigt personlig service.

IMG_1495IMG_1496

Det började med att vi drack lite saft (deras egna KRAV-saft) medan vi gick igenom vilka grödor som fanns tillgängliga för plockning, och vilka av dessa vi ville skörda. Vi valde ut några som vi tänkte att vi hade tid och möjlighet att tillaga innan de blev dåliga. Sen gjorde vi i ordning ett par flaskor vatten att ta med oss ut eftersom det var rätt varmt, uppemot 30°, och därefter traskade vi iväg till det första fältet för att skörda squash.

Efter att ha plockat några gröna och gula squashfrukter så fick vi sätta oss på flaket och åka efter en trakter till fält som låg lite längre bort, och på vägen passerade vi såväl höns som grisar som alla såg ut att må väldigt gott i solen.

IMG_1500

Rödbetor och lök, röd och gul, plockade vi härnäst, och så sallad. Jag var precis på väg att skära av ett salladshuvud när jag upptäckte att det låg en stor padda (som min knutna näve i storlek ungefär) under plantan, så den hoppade jag över, men annars gick det bra.

IMG_1503 IMG_1509

Sen tog åkte vi tillbaka till grisarna för att mata dem lite av den skörd som inte gick att använda till annat (det vill säga att tillaga eller sälja) och ge dem lite vatten. Det var riktigt häftigt att komma så nära – det närmaste jag kommit grisar någon gång tror jag.

IMG_1514 IMG_1516

De två sista stoppen blev för kål (spetskål) och spenat samt persilja. Sen återvände vi till gårdsbutiken för att väga in skörden och komplettera med sådant som fanns i butiken men inte hade funnits på fälten. För min del innebar det en burk lingonsylt med balsamico och en burk vildhallonsylt med vanilj, båda från Torfolk Gård, samt en burk ekologisk grönsaksbuljongspulver. Sen åkte vi iväg för att äta lunch på Mimers kök i Råda, men det blir ett annat inlägg.

//Veronica

Diner 45

På semester i norra Värmland passade vi igår på att besöka Diner 45 (Stöpafors) som, gissar jag, fått sitt namn efter E45 – den väg den ligger längst med. Ett amerikanskt femtiotalsdiner med burgare, sallader och shakes, är beskrivningen ungefär.

20140721_141149

Jag har varit på Memphis Café (Östmark) och Cafeteria Petteråsen (Fensbol) som båda har 50-talsstuk, även om den förras främsta fokus ligger på Elvis och den senare var en kombination av 50-talet å ena sidan och holländsk mat å andra sidan. Ingen av dessa har dock lyckats skaffa sig en särskild plats i mitt hjärta, eller min mage, och förväntningarna på detta tredje femtiotalsställe i samma region var väl inte superhöga.

Antagligen var de måttligt höga förväntningarna en anledning till att det kändes som en så stor positiv överraskning. Konceptet och miljön kändes mycket mer genomarbetad (till och med sugrören, servispersonalens frisyrer och stekpannorna var genomtänkta och passade in i stilen) än på något av de andra ställena, stilen och kvaliteten var konsekvent och maten var riktigt bra.

20140721_141021

Jag älskar färgkombinationen – rött, ljust turkost, svart och vitt.

20140721_140929

Det verkar vara rätt hårt tryck på restaurangen, 800 gäster per dag har de, ett ställe som alltså har ungefär 100 platser inne och ute. Vi hade läst att man borde boka om man skulle dit under veckoslutet, fre-sön, men tänkte att det skulle vara lugnt och vi inte behövde det eftersom vi skulle dit en måndag. Vi hade tur, och fick vad som verkade vara det sista oreserverade bordet inne.

20140721_141046

Många detaljer på 50-talstemat, men det är snyggt inrett, och det känns aldrig plottrigt.

20140721_134523

Och så här såg maten ut. Bacon- och cheeseburgare med pommes och coleslaw, och till det en jordgubbsmilkshake. Burgaren var långt över förväntan, den står sig väl mot de bättre hamburgarna på motsvarande restauranger i Stockholm (Svenska Hamburgerköket, Vigårda och så vidare). Coleslawen var även den oerhört välsmakande, om än inte i så väl tilltagen portion, och jag har inga anmärkningar på potatisen, annat än att de kanske var lite överflödiga: efter burgaren, coleslawen och milkshaken hade jag lite rum för pommes kvar. Milkshaken står sig förresten även den väl mot de bättre motsvarigheterna i Stockholm, B&J-alkoshakesen på restaurang Pont och shakesen på Flippin’ t.ex.

20140721_140142

Ett extra plus för att det serveras såväl öl som vin och att vinerna dessutom har väldigt passande namn.

Jag skulle vilja kalla detta den bästa värmländska restaurangen norr om Sunne. Jag hoppas den blir långlivad, för jag vill definitivt återkomma hit.

//Veronica