Sovjetisk matlagning

20150131_183215

”Alla lyckliga matminnen är lika; alla olyckliga är olyckliga på sitt eget sätt.”

När Anya von Bremzen var i tonåring emigrerade hon och hennes mamma från Sovjetunionen till USA. Där satsade de allt på en karriär som konsertpianist för Anya innan en sjukdom kom att sätta stopp för det. Anya sadlade om och blev istället en prisbelönt matskribent. I boken Mastering the Art of Soviet Cooking berättar hon sin egen familjs historia och 1900-talets sovjetiska historia utifrån ett perspektiv av det lite ovanligare slaget, maten man åt.  Hennes rysk-judiska familjs minnen sätts i större historiska sammanhang med mat och matlagning i centrum.

Att sovjetmedborgarna  genomlidit  perioder av  svält kunde man läsa i historieböcker när 30-talets sovjetiska jordbruksreformer och andra världskriget togs upp. Den kroniska bristen på matvaror var allmänt känt för oss som levde på andra sidan järnridån. Mina personliga kunskaper om den rysk-sovjetiska kosten begränsade sig i övrigt länge till att den innehöll mycket rödbetor och att det åts pannkakor som kallades blinis och kaviar i överflöd. I en slangordbok från biblioteket lärde jag mig någon gång i det sena 70-talet att rödbetor också kunde kallas kommunistgurka. År 1984 representerade jag Värmland som delegat på SSU:s kongressen och  blev bjuden av s-distriktet på Kyckling á la Kiev på en rysk restaurang i Stockholm.  Minns den som en god smakupplevelse (googlar receptet och inser att det knappast är något för den asketiskt lagde matätaren; kyckling fylld med smör, vitlök, gröna kryddor och brödsmulor). Tre år senare besökte jag ett isande kallt Leningrad (dagens St.Petersburg) några dagar i januari men minns typiskt nog inget av maten jag åt. Inte heller minns jag maten jag åt sommaren 1994 när familjen åkte på en tredagarskryssning till Tallin, huvudstad i ett då nyligen från sovjetiskt överhöghet frigjort Estland. Det som däremot har etsat sig fast i mitt minne från den sistnämnda resan är formuleringen i turistbroschyren där serveringspersonalen på stadens ryska restauranger beskrevs som undermålig. Jag kommer ihåg att jag både reagerade över formuleringen (som jag tyvärr inte kommer ihåg exakt) och tänkte att det var ett förståeligt men mindre snyggt sätt att hävda sig efter årtionden av rysk dominans.

I Mastering the Art of Soviet Cooking börjar den kulinariska resan i det förrevolutionära Ryssland där överklassen äter överdådiga och krångliga rätter som kulebiaka (vet inte om det finns ett svenskt namn på rätten) För 1920-talets novy sovetsky chelovek ( nya sovjetiska människa) blev maten föga mer än ett nödvändigt bränsle och det traditionella köket brännmärktes som reaktionärt. Alla sovjetiska skolbarn fick lära sig att Dedushka (som betyder morfar eller farfar och i det här fallet refererade till Lenin) älskade sin mammas äppelpaj. Men annars var han känd för sina enkla matvanor och hans fru Krupskaya  för att vara en usel matlagerska. Den nya sovjetiska kvinnoidealet var en fri proletarka, inte en vid spisen kedjad husmor. Statliga kantiner, som utfodrade tusentals medborgare startades upp och hyreshus där många lägenheter delade på ett kök byggdes vid den här tiden.

Det är spännande att läsa om  Anastas Mikoyan, en av få nära Stalin som lyckades överleva utrensningarna, och hur han på order från Stalin,  1936 åkte till USA för att studera den amerikanska matproduktionen som ett led i att skapa ett helt nytt sovjetiskt kök. Mikoyan såg mycket som skulle passa det sovjetiska systemet och kom hem full av entusiasm. Men så kom andra världskriget emellan och sovjetmedborgarna fick nöja sig med kotlett utan bröd istället för hamburgare.

Anya von Bremzen har skapat en alldeles egen genre här. Jag har aldrig läst något liknande i alla fall. Anya och hennes mamma bokstavligt talat äter sig igenom 1900-talets sovjetiska historia. Genom decennierna följer vi familjen; i matköer med ransoneringskort och när iransk choklad eller makaroner från väst tillfälligt förgyller tillvaron. Vi möter alla de stora ledarna. Och alla cirklar de runt matbordet på ett eller annat sätt. Det är ett perspektiv som vi sällan får när nationell historia skrivs. Det ger verkligen mersmak. Funderar på hur min egen släkthistoria ( har ju redan skrivit om min mormor) skulle kunna skildras genom maten eller hur en motsvarande historia om Sverige och maten skulle se ut.

// Marie-Louise

PS. Boken kom under hösten ut på svenska med titeln Det goda sovjetiska köket.

Salong 2 på Bio Rio

Eftersom jag inte befinner mig i huvudstaden får jag tyvärr svårt att närvara vid öppningen av Bio Rios nya Salong 2 ikväll. (Frågan är om jag hade kunnat det ändå – det var tydligen hårt tryck på biljetterna som tog slut på en timme…) Hursomhelst – biografen ska öppna en ny matsalong som de skriver såhär om på hemsidan:

”Köksansvarig husmor är Daniel Israelsson som har arbetat på internationella finkrogar, kockat till världsartister och sysslat med matperformance i utmanande former. Tillsammans med sin kollega Daniel Brännström skapar han i Salong 2 ett matigt kafé med fullständiga rättigheter. Köket kommer att satsa på glad, franskinspirerad mat. Baren kommer ha en helt ekologisk vinlista och ett för Sverige unikt ölsortiment.

Salong 2 kommer att laborera med teman inom mat och dryck till olika filmer, det kan vara ett matkoncept eller en temadrink som är speciellt framtagen till en specifik film. Det kommer gå att boka bord inne i biosalongen för att äta den specialkomponerade biomenyn med ett glas vin eller öl till filmen.

salong2_1_webb

(Bild lånad från Bio Rios hemsida)

Jag är ju ett stort fan av deras filmfrukostar och salong 4 (som också är ett slags matsalong, fast inhyst i restaurang Barbros lokaler) och jag tror jag kan bli ett ännu större fan av denna matsalong. Det här tror jag kommer bli riktigt, riktigt bra.

//Veronica

Nytt kök = nya väggar

Nya väggar innebär nya ytor för tavlor. Och vad är en bättre plats för matkonst än köksväggar? Tomma köksväggar är en utmärkt anledning att ägna sig åt Etsy.surfande och drömmande om ny konst, och här är mina favoriter för tillfället:

Översta raden från vänster till höger: Magic & Pasta från PrintableQuirks och Love to Eat från RainCityPrint.

Andra raden ovanifrån från vänster till höger: When Life Gives You Lemons från The Indoor Type, Kitchen Collage från MYMindScapes och Periodic Table of Korean Food från DomAndHyo.

Tredje raden från vänster till höger: French Food Posters från GeraldineAdams och Fork Knife Spoon från DaphneGraphics.

Nedersta raden: Dozen Donuts från jojolarue och Bountiful Citrus från AmyRothPhoto.

Meat Free Monday #25

Dagens vegetariska rätt är min nya favoritpastarätt, en rätt som jag fick inspiration till att göra första gången när jag såg ”Chef”. (I en scen lagar Jon Favreau nattamat till Scarlett Johansson och då handlar det om något liknande, men tyvärr så får man ju inte receptet i filmen, så jag har varit tvungen att improvisera. En riktigt bra feel good-film förresten, rekommenderas.)

IMG_0071_2

Ingredienser:

Pasta, helst färsk linguini, men färsk spaghetti funkar också

Olivolja

Lök, olika sorter, i klyftor

Chili, hackad

En kruka koriander, hackad

Citron

Salt

Parmesanost

Hetta upp en panna med rikligt med olivolja. När den blivit varm lägger man i den klyftade löken och låter den steka lite, men inte för länge så att den blir sladdrig och genomskinlig. När den är nästan klar häller man i chilin (så mycket man vill, jag tog en röd och en gul till de tre portioner jag gjorde senast) och koriandern. Smaka av med  salt och citron. Det gör inget om det är mycket smak just nu, det blir betydligt mildare när man blandar det hela med pastan som man under tiden har kokat upp och hällt av. Därefter hälls den i pannan med lökblandningen. Rör runt så att det blandas så gott det går. Servera med riven parmesan. Snabbt, gott och enkelt.

//Veronica

Mat på film

Hur går det när en Guide Michelin-restaurang med dryg ägare och  prominenta gäster får konkurrens  av en familjeägd indisk restaurang med traditionell mat och ett hemlärt  kulinarisk geni vid spisen? Såg Hundra steg mellan Bombay och Paris  förra helgen och kan inte annat än älska denna feelgoodfilm av ingen mindre än Lasse Hallström. Inte är det hans första film i genren franskt i kombination med mat heller, vem minns inte underbara Chocolat.  Även den här nya har många kvaliteter;  förutom mängder av scener där maten är central även varma personporträtt och vackert sceneri. Det är en film som man blir glad av att se. Och kanske kan ni räkna ut det själva men man blir väldigt sugen på indisk mat också.

Namasté!

//Marie-Louise

 

 

Kålsoppa och Karlstads hemkokta

20141004_131406

Har man växt upp med en tredagars  märtenshelg varje höst så är kålsoppa lika naturligt som mjölken för dikalven. Minns att det fanns ett stort kåltält där det, som ni hör på namnet, serverades kålsoppa. Hittade inget kåltält  på Arvikamârten som jag besökte under helgen, men väl ett ”kålbord” där det serverades kålsoppor med och utan kött. Kött i kålsoppan var nytt för mig men det smakade alldeles utmärkt. Sällskapet som är vegetarian åt kålsoppan utan kött och var också nöjd. Nu vet jag att många arvikabor äter kålsoppan hemma, ofta i glada vänners lag, så den förekommer nog i många olika versioner  och säkert finns små knep och extra ingredienser för att få den på något speciellt sätt. Ett recept och lite annat om marknaden i Arvika hittar ni här. Kan tillägga att i kålsoppan med kött var det både korvbitar och köttbitar.

20141004_131554

Efter kålsoppan finns det ännu en sak som jag för evigt kommer att förknippa med mârten och det är Karlstads Hemkokta karameller, och mer specikt de som smakar choklad. De är söta som bara den men vad gör väl det…om man inte har förätit sig (vilket faktiskt har hänt undertecknad några gånger) så är de ljuvligt goda.

20141004_124920

20141004_124904

Det närmaste jag har kommit att själv göra något som någorlunda motsvarar dessa karameller är :

Marknadskonfekt

Blanda 4 dl florsocker, 6 1/2 dl mjöl, 1 dl kakao och 1 msk vanilj i en rymlig skål. Koka upp 125 g kokosfett, 1 3/4 dl vatten och 5 dl socker och slå över de torra ingredienserna. Rör om ordentligt. Häll smeten i en bakplåtspappersklädd långpanna. Smeten bör bli ungefär 2 cm tjock. Låt stelna och skär i bitar (ca 2 x 2 cm). Förvaras i försluten burk i kylen.

//Marie-Louise