Julklappar och nyårslöften

På julafton i år fick jag en alldeles fantastisk julklapp av sambon: ett besök på Fäviken (mat och övernattning tillsammans med klappgivaren). Presenten kommer nog inte nyttjas förrän i sommar/höst, men tänk vad jag har att se fram emot i ett drygt halvår! Det bästa jag fick i år! Det sämsta jag fick var något slags magsjuka natten till juldagen som jag låg däckad av i ett par dagar.

Om vi går vidare till nyår så har jag två matrelaterade nyårslöften i år. Det första är att jag inte ska äta godis på ett helt år. Det andra är att jag ska blogga minst en gång i veckan hela året. Jag klarade blogglöftet med 35 minuters marginal nu första veckan, och jag har ännu inte ätit godis. One week down, fifty-two to go.

romerskabågar

(Romerska bågar: antagligen det jag kommer sakna mest under året. Bild lånad från HappyCandy.)

Jag återkommer med uppdateringar om dessa två löften.

Har ni några matrelaterade nyårslöften?

//Veronica

Sökmotortermer

En av de fiffiga funktionerna med bloggar är att man (i vissa fall) kan se hur besökare har kommit hit. Ett av dessa sätt är att söka på google, och då kan man ju söka på en rad olika ord och kombinationer av ord för att hamna här. Nu har, såvitt jag kan se, det inte varit några helt galna sökningar som lett hit, men några intressanta frågor har ändå kommit upp.

Vilken krydda använder man till köttfärs? Var kan man äta jämtländsk mat? Ska man hälla av spadet när man förväller sparris?

Till exempel. Så jag tänkte att jag skulle svara på dessa frågor.

Sparris

Förväller (färsk) sparris gör jag såhär: Jag kokar upp vatten i en kastrull. När vattnet börjar koka lägger jag i den färska sparrisen (antingen hel eller i fem centimeter långa bitar, beroende på vad jag ska ha sparrisen till) och låter den koka i vattnet i två minuter. Efter två minuter tar jag av kastrullen av plattan, stänger av den och häller bort vattnet, medan jag låter sparrisen ligga kvar i kastrullen till dess att jag ska använda den.

IMG_0317

Två recept med förvälld sparris i eller till: Saffransrisotto och honungsmarinerad lax.

Köttfärs

Jag tänker tolka frågan om köttfärs som att den handlar om köttfärssås. Köttfärssås var nog en av de första rätterna (om inte den första) jag lärde mig att laga själv, vilket måste ha varit en tjugo år sedan nu. En klassiker. Till köttfärssås använder jag alltid salt och svartpeppar, övriga kryddor varierar. Jag rekommenderar att man provar sig fram så man får en smak man själv tycker om. Men jag kan ju komma med förslag på smaksättningar som jag använder  mer eller mindre ofta: grönsaksbuljong (pulver eller tärning), currypasta (inte curry!), rosmarin och/eller oregano och/eller basilika, soja, någon form av chili (färsk hackad eller torkad i pulver/flakes), vitlök, en skvätt rödvin.

IMG_1613

Ett av inköpen från Torfolk Gård.

Saker jag aldrig har i köttfärssåsen: matlagningsgrädde (helst använder jag ”vanlig” grädde istället, ibland crème fraîche istället), ketchup eller tomatpuré (jag använder antingen krossade/passerade tomater eller färska, hackade).

Jämtländskt

Jag vet faktiskt inte om det finns något renodlat jämtländskt matställe i Stockholm, jag har inte lyckats hitta något  i varje fall. Däremot så har jag länge varit nyfiken på två restauranger som serverar olika ”landskapsmenyer” : Oxelblom är en jazzig restaurang har alltid två olika landskap på sin meny, och dessa varierar över tid. Så då och då borde de ha en jämtländsk meny. Även Smörgåstårteriet har en avsmakningsmeny kallad ”Landskapsresan” där det ingår 4-6 rätter från olika landskap.

Annars är ju Jämtland ett mer säkert tips om man vill äta jämtländskt. Fäviken ska ju vara en av Sveriges bästa restauranger, och Ölbaren ska ju vara ett minst sagt… speciellt ställe, som jag är minst sagt lite nyfiken på.

sveriges nya landskapsrätter

Man kan ju även laga jämtländskt hemma, och för detta skulle jag vilja rekommendera kokboken ”Sveriges nya landskapsrätter” som har visat sig innehålla några riktiga pärlor till recept. Ett av ”recepten” som finns med i boken är på mylta, som är rårörda hjortron. Jag vet inte hur mycket till recept det är med endast två ingredienser, men ändå: man blandar ca 250 gram hjortron och 1 1/2 msk socker. Enligt andra källor på internetet kan man även ha i lite (ca 1 1/2 msk) hjortronlikör. I ”Sveriges nya landskapsrätter” serveras den med en jämtländsk tiramisu, men jag nog på den i första hand som komplement till pannacotta. Ostkaka är ytterligare ett alternativ, och det finns säkert fler.

//Veronica

Foodies

20140521_181944

Igår var det alltså premiär för filmen Foodies, en film om den kulinariska jetsetten. Vi får följa fem av representanterna för denna exklusiva, och vill jag påstå för många provocerande, grupp människor som åker runt i världen med ett självpåtaget kall att äta på gourmetkrogar för att sedan i sina matbloggar delge världen sina upplevelser.  De reser på egen bekostnad, äter oftast ensamma,  har kritiska åsikter om maten de äter och det är många, många som följer deras bloggar.

I filmen följer vi  de fem foodiesarna när de äter och recenserar maten på gourmetrestauranger välden över och när de berättar om sitt förhållande till mat och  sin kulinariska bakgrund. Det sistnämnda inte minst intressant då fyra av de fem har växt upp i miljöer som matkulinariskt varit påvra. Det görs bl.a. besök på Sushi Saito i Tokyo som sägs  vara världens bästa sushirestaurang med plats för sju gäster i taget,  jämtländska Fäviken där maten som serveras följer närmiljö och årstid och  baskiska Arzak där en av de första kockarna i världen som tog sig an matlagningskonsten på ett både vetenskapligt och experimentalt sätt fortfarande lommar runt på restaurangen som numera drivs av hans lika välrenommerade dotter.

Filmen visar en extrem livsstil som få av oss  har möjlighet att ha(eller förhoppningsvis skulle vilja ha). Men det är extremen av en livsstil och ett förhållningssätt till mat som blir allt vanligare i rikare länder.  En hel del funderingar kring vår relation till mat väcktes och tankar kring det förändrade beteende som följer när maten avancerar från enbart näring till livsstil och identitet och ibland t.o.m  konst och intellektuellt äventyr. Inte minst i ett land som Sverige där maten för många allt mer blivit ett sätt att signalera identitet, precis som musik och kläder, tar sig detta förhållningssätt olika uttryck  som t.ex. en ständig jakt på nya och intressanta smakupplevelser och ett nästan maniskt  fotograferande av mat, båda aktiviteter som även undertecknat brukar ägna sig åt (dock med avsevärd mindre budget och omfattning än filmens foodies). Ett annat beteende är det ständiga recenserandet, inte bara av restaurangen man ätit på utan också varje tugga man äter och klunk man dricker. Gourmetkockar som lagt ner sin själ på den mat de serverar blir vid några tillfällen totalt sågade vid fotknölarna i filmen och reagerar lite olika på det.

Andra tankar som filmen väcker hos mig är vilka orättvisorna  på tillgång och möjligheter som finns mellan delar av jordens befolkning när det gäller mat. En del har i överflöd och jagar upplevelser  medan det för andra är en upplevelse att få äta sig mätt. En annan aspekt är det ytterst ologiska i att flyga privatjet över hav och kontinenter enbart för att äta på ekologisk restaurang.

Precis som Veronica  i gårdagens inlägg saknade jag  också den social aspekten av matätandet. Maten i filmen äts ofta utan sällskap för att inte störa upplevelsen. Å andra sidan  kan man se foodiesar som samlare av kulinariska upplevelser, jämförbart med naturupplevelser eller läsning av  god litteratur,  och där maten inte alltid ens behöver vara god. Som en av filmens matbloggare uttrycker sig  ”allmänheten äter för nöjes skull, inte för intellektuell stimulans”. Det är inte utan attt man sympatiserar med gourmetkocken som kanske lite trött och en aning uppgivet  uttrycker att ”det är för stort fokus på mat idag, vi räddar ju inte liv, kanske någons dag”.

En inblick i svenska foodiesars  tillvaro får vi i den här några år gamla artikeln från DN. Kanske inte lika extrema som sina motsvarigheter  i filmen men ändå.

//Marie-Louise

 

Förhandsvisning av ”Foodies”

I onsdags var vi alltså på en förhandsvisning av ”Foodies” – en film om ”kulinariska jetsettare”. Tillställningen anordnades av Creative Mornings och Absolut, och man höll till i Absoluts showroom – Atelier. Det bjöds på godis, kanapéer och drinkar, och man fick höra två av tre regissörer presentera idéerna bakom filmen innan visningen. Ett riktigt trevligt event!

Filmen då? Den var faktiskt riktigt intressant, och jag tror den blev mer intressant av att man precis före hade hört skaparna av filmen diskutera idéer, perspektiv och visioner, det gjorde att filmen liksom gav ett bredare intryck. Marie-Louise fotade och tog anteckningar, så jag hoppas att hon skriver utförligare om filmen. Jag nöjer mig med att konstatera att jag ser mat som en mycket mer social grej än foodiesarna i filmen, samtidigt som jag funderar på i vilken utsträckning dessa finsmakare verkligen njuter av maten. Jag fick lite intrycket att tappat bort lusten och njutningen och fastnat i nåt slags kritikträsk. Inte nödvändigtvis negativ sådan, men ändå… En av de medverkande diskuterade hur mat var en konstart, och hur mat var något intellektuellt. Jag är ett stort fan av intellekt, men när det gäller konst så tycker jag att känslan är minst lika viktig som tanken.

Visst, lite avskräckande var den, men också inspirerande, och det var ett par stycken restauranger jag blev väldigt (mycket mer) nyfiken på att besöka. Fäviken (Järpen). 41° (Barcelona). Longjing Manor (Hangzhou). Till exempel.

Nä, nu tar jag helg! Bon weekend!

//Veronica