Årssammanfattning och den trettonde blir ALIM

Nu i nyårstider så är det ju en hel del sammanfattningar, årskrönikor och listor som cirkulerar lite här och var, och jag vill ju inte vara sämre jag. Jag och sambon har ju de senaste två åren (2013 och 2014) haft den 13:e varje månad som fast dejtkväll. Förra året såg det ut som följer:

Januari: Matbaren. Efter tre besök här kan jag bara beskriva den här restaurangen med orden ”stabil hög kvalitet”. Sen kan jag inte låta bli att undra om det är matbarens mellanrätter som är ursprunget till mellanrättstrenden i Stockholm för tillfället? Jag tänker då på t.ex. Shibumi och Fotografiska som också har samma upplägg. Jaja, bra är det i alla fall.

Februari: Gro. Dåförtiden så hade de bara öppet för middag på torsdagar, så jag hade väntat på att få den 13:e en torsdag i flera månader och så äntligen. Det visade sig vara väl värt väntan – Gro är en riktigt bra restaurang, kanske i synnerhet om man inte är köttälskare. Numera har de öppet för middag onsdag-fredag, om man är nyfiken på maten här.

Mars: Jonas. Det här var ett riktigt spännande besök faktiskt. För mig var det den ”finaste” restaurangen jag varit på i Sverige. Vitt, väl tilltagna ytor, smulborstar och snofsig personal (och det menar jag inte i någon som helst negativ bemärkelse). På det stora hela: väldigt franskt. Tyvärr verkar det vara så att jag och sambon i förvånansvärt stor utsträckning besöker restauranger som av någon anledning stänger strax efter vårt besök, och Jonas är ett sådant exempel. För den som ändå är nyfiken på krögaren Jonas Lundgren så är han nuförtiden kreativ ledare på Yolo i Djursholm, ett ställe som vi också har besökt, om än inte den 13:e. Maten var riktigt bra, men trängseln (borden står så tätt att de måste flyttas om man ska kunna sätta sig på soffsidan) gör att jag inte riktigt vill gå återvända dit.

April: Gaston. Det här var lite speciellt eftersom vi närvarade vid ett gästspel på Gaston. Gästspelade gjorde José Cerdá från Hoze i Göteborg, och han ska tydligen vara en av Sveriges mest intressanta sushikockar. Vi var i alla fall så pass positivt överraskade att Hoze nu är ett givet stopp på nästa Göteborgsresa.

Maj: Denna månads fick tyvärr ställas in på grund av sjukdom.

Juni: Stockholms Matvarufabrik. Jag har inte så mycket att skriva om det här stället faktiskt, antagligen för att det var det blekaste av årets trettondagsmiddagar. Inte lysande, inte uselt. Lagom, helt okej. Varken mer eller mindre.

Juli: Hotell Lydmar. Middagen som blev en lunch eftersom vi fick lov att anpassa oss efter VM-finalen i fotboll. Helt okej på alla sätt och vis. Vi satt och pratade en hel del under lunchen hur det hade varit perfekt för en AW med kompisgänget. Väldigt bra läge.

Augusti: Trattorian. Årets bästa. (Av trettondagsmiddagarna alltså.) Perfektion. Har sen vi var där dock sålts, men jag hoppas inte att det har påverkat standarden på något negativt sätt.

September: Kåken. Ett annat gästspel, och ett annat exempel på ett ställe som stängde strax efter vårt besök. (Jag vill dock notera att våra besök inte har något som helst att göra med stängningarna, det är bara intressanta sammanträffanden.)

Oktober: Mäster Anders. Riktigt, riktigt bra mat, men alldeles, alldeles för skramligt och skränigt på grund av väldigt mycket kakel och väldigt lite textilier.

November: Nalen. Maten var helt okej, servicen var outstanding. Går vi tillbaka hit kommer det vara på grund av det sistnämnda.

December: Fotografiska. Jag har inte riktigt haft koll på den här restaurangens status, alltså var det var för typ av restaurang och när den skulle öppna och så. När sambon drog med mig hit var jag lite rädd för att det var middag i cafét som gällde. (Inget ont om caféet, men det är liksom inte caféer vi brukar besöka en gång i månaden.) När jag sen fick se menyn blev jag skeptisk till upplägget. Sen fick vi in maten och alla tvivel försvann. Några dagar efter vårt besök fick den en (välförtjänt) 5:a i betyg i DN. ”Jag tänkte att vi kunde äta födelsedagsmiddag här” har jag hört av fler än en person sen vi var där. (Ingen av dem sambon vill jag dock påpeka.) Och det kan jag ju inte annat än rekommendera.

På grund av flytt (veckopendling) så blir det svårt att få till restaurangbesök ett fast datum så har den 13:e blivit ALIM (snott koncept – jag vet) där bokstäverna står för Andra Lördagen I Månaden, som är vår nya dejtkväll. Bokstäverna är ju också de inledande i ordet ”alimentärt” vilket jag tycker är extra passande. Årets första andra lördagen i månaden är ju redan nu på lördag, men det är sambons tur att välja ställe (vanligtvis har vi ju varannan gång, men såhär vid årsskiften kan det skarva något) så jag har ännu ingen aning om vart vi ska.

//Veronica

Gaston

Idag är den trettonde igen, och således dags för dejt. Söndagar är lite vanskliga, för det är många restauranger som har stängt då, något som i stor utsträckning gäller även måndagar. Jag var inte helt säker på var jag ville gå (det var min tur att bestämma denna månad) men så i torsdags kom det två mejl. Ett från Grupp F12 i vilket det stod att Köttbaren numera har söndagsöppet och har en tre rätter lång söndagsmiddag på menyn. Köttbaren har vi blivit tipsade om av vänner tidigare, så detta var ett hett alternativ. Till jag öppnade mejlet från Gaston där det stod att ”Sveriges just nu hetaste sushikock” (José Cerdá) skulle gästspela hos dem idag söndag. Jag tänkte som så att det är ju trevligt med något speciellt, något som är svårt att uppleva i Stockholm annars, och så bokade jag två platser.

Så vi traskade dit vid sextiden för första sittningen som började 18:00. Det var första besöket på Gaston och vi blev instruerade att hänga av oss och sätta oss vid bordet. Som var något slags barbord med, för tillfället rejäla skärbrädor, så det påminde lite om ett väldigt smalt teppanyakibord, fast med skärbräda istället för spishäll. Bakom skärbrädorna stod José Cerdá (närmast oss) och en annan kock som vi kände igen men inte uppfattade namnet på (längre bort). Det var väldigt intressant att prata med José, höra om hans bakgrund, hur han började med sushi och hur han lyckats så väl som han gjort. Det var minst lika intressant att se honom laga till sushin och riva wasabiroten – något han använde en slags bräda med uppspänt hajskinn till.

Maten för kvällen var en s.k. omasake-meny, vilket innebar att kocken åtminstone till en början fick bestämma vad vi skulle äta. Det var en utsökt blandning av sushi med olika havsdjur – gös, krabba, pilgrimsmussla, bläckfisk m.m. (Mina favoriter var krabban, pilgrimsmusslan – förvånansvärt nog, senast jag åt det blev jag måttligt imponerad – laxen och koljan.) När vi så fått smaka en av varje fick man välja själv vad man ville ha. Nu höll jag inte räkningen, men det blev kanske 12 bitar totalt till slut. Till detta drack vi först en Riesling från Mosel, sedan ett Pfalz-vin. Båda passade riktigt bra till sushin tyckte vi, vilket var väntat eftersom Gaston ändå i första hand är en vinbar. Det hade varit ytterst märkligt om vinerna inte passat till maten. Det enda jag kan anmärka på angående drycken är att det var väldigt svårt att få uppmärksamhet från någon i baren så att vi kunde beställa det där andra glaset vin, vilket var lite stressande, eftersom maten fortsatte komma kontinuerligt. Sen kanske det kunde ha varit kul med någon japansk dryck till, men vinerna var så pass bra till maten att jag inte kan räkna det som ett minus.

Vad gällde maten så var det inga som helst fel på smakerna. Och det var som sagt trevligt att kunna småprata med kocken som arbetad vid bordet under middagen. Men anledningen till att jag visste vem jag pratade med var ju att jag hade läst det i mejlet tidigare, det hade varit trevligt om de presenterat sig och berättat vilka de var. (Nu var vi en fem minuter sena, men det är liksom inom ramen för när man kommer till en restaurang när man bokat, så hade de presenterat sig innan vi kom så visste de ju att vi inte hade hört det och hade således kunna upprepa det.) För oss som inte ätit omakase-meny förut hade det dessutom varit trevligt om någon hade förklarat upplägget innan middagen började. Nu blev det som ett överraskningsmoment och lite stressat mot slutet. (Vi var där en dryg timme allt som allt, så det var inte en särskilt lång sittning.)

Tar man allt i beaktande tycker jag kvällen får en fyra av fem i betyg. Tillräckligt mycket för att jag ska bli sugen på att besöka José Cerdás restaurang Hoze nästa gång jag är i Göteborg, och då testa hans ”riktiga” omasake-meny, som ska innehålla mer än ”bara” sushi. Som jag förstod det av vad han berättade ikväll ska det vara något slags fusion mellan svenska, spanska och japanska smaker. (Det var i Spanien han fick upp ögonen för sushi, och det var där han först jobbade för en sushi-mästare.) Sen var det ju både roligt och intressant att få uppleva ett gästspel såhär, riktigt trevligt!

//Veronica

Drömrestaurang och teveprogram

En av mina drömrestaurangbesök är Frantzén. Måste bara spara ihop en smärre förmögenhet först. För att få min behövliga dos av Björn Frantzén får jag tills vidare hålla till godo med The Flying Elk och Gaston, och från och med tisdag klockan 20.00 kan man även se honom i ”Frantzén styr upp” på TV3.

Det är väldigt, väldigt sällan jag blir sugen på att se något program på den kanalen, men detta är alltså ett lysande undantag. Jag tror och hoppas att det kan bli riktigt bra detta.

//Veronica