Gourmet

Dagens läsning:

IMG_0539

Gourmet. I vilken det finns en artikel om en middag inspirerad av tv-serien ”Dexter”. (En av mina favoritserier för övrigt. Den har också ett väldigt kulinariskt intro, eller vad det nu heter.)

IMG_0536

Burgare gjord på Dexterkossa & Red Velvet Cupcake bland annat. Passande till maratontittning av hela serien tänker jag.

Nu är det godnatt!

//Veronica

Annonser

Hamburgare grekisk stil

 

20140524_221021

Hamburgare kan man variera i det oändliga. Den här med grekisk touch hittade jag receptet till i Lena Söderströms Hamburgare och Texmex, ett bokreafynd från i vintras. Det blev ett lyckat försök att förnya reportoaren här hemma. Varje moment gick snabbt och lätt att förbereda innan jag stekte själva burgaren. Den picklade löken, som ursprungligen inte fanns med som tillbehör till just den här burgaren passar ändå perfekt ihop med den. Jag kommer för övrigt att använda den picklade rödlöken till allt möjligt i matväg, den var hur god som helst. Brödet är också hemgjort och faktiskt gjord på en deg för naanbröd.

Burgare (4 st)

500-600 g lammfärs

1 tsk salt

1 krm svartpeppar

1 krm torkad basilika

2 pressade vitlöksklyftor

150 g fetaost

olivolja till stekning

BBQ-glaze (se recept under nästa bild)

Börja med att göra glazen. Blanda sedan färs, kryddor och vitlök. Smula fetaosten (inte för små bitar) och vänd försiktigt ner i färsen. Dela färsen i fyra lika stora bitar och forma till biffar. Stek i oljan eller grilla biffarna i ca 5 minuter på varje sida. Pensla rikligt med glazen.

20140524_215625

BBQ-glaze (i mitten på bilden)

1 tsk paprikapulver

1/2 – 1 tsk chilipulver

1/2 tsk torkad timjan

1 tsk salt

1 tsk socker

1 krm nymalen svartpeppar

3 msk rödvinsvinäger

1 dl olja

1 dl finhackad färsk basilika (ibland blir det 1/2 tsk torkad istället)

Blanda de torra ingredienserna. Blanda sedan i vinäger och därefter olja i en stråle under tiden som du rör. Sist har du i basilikan.

 

Salsa crudo (till vänster på bilden)

500 g cocktailtomater (gärna olika färger)

1 salladslök (tunt skivad purjo går också bra)

1 grön chilifrukt

färskpressad lime av 1/2 – 1 st lime eller citron

2 msk olivolja

2 pressade vitlöksklyftor

salt

Dela tomaterna, skölj och strimla löken. Kärna ur och strimla chilifrukten. Blanda allt i en skål. Smaka av med salt.

 

Picklad rödlök ( upp i högra hörnet på bilden)

2 röda lökar

2 msk rödvinsvinäger

2 msk strösocker

1 msk olivolja

1 krm flingsalt

Skala och skär löken i tunna skivor. Blanda löken, vinäger och socker tills sockret smält. Blanda i olivolja och salt. Låt marinera i 20 minuter.

 

Tzatziki (nere i högra hörnet)

1 gurka

2 dl grekisk eller turkisk yoghurt

1-2 fint rivna vitlöksklyftor

1 msk olivolja

salt & peppar

Skölj och skala gurkan grovt. Dela den på längden och gröp ur den vattniga delen med kärnor. Riv gurkbitarna på rivjärnets grova sida. Blanda allt och smaka av med salt och peppar.

//Marie-Louise

 

 

 

International Hamburger Day, eller var jag äter hamburgare

Jag gillar hamburgare. På rätt ställe. Sen finns det några ställen jag inte äter hamburgare på. Det första stället jag började undvika när jag var sugen på hamburgare var McDonalds, av den enkla anledningen att jag märkte att jag började må illa efter att ha ätit där. Det var ett väldigt specifikt illamående, jag fick det alltid efter att ha ätit där, men aldrig annars, och det var alltså ganska lätt att stryka det från listan över potentiella matställen.

Ett annat ställe som jag numera undviker, fast av helt andra skäl, är Max. Egentligen gillar jag Max – jag tycker maten är god och jag gillar att det är en svensk kedja. Sen hände det en rad saker ganska tätt inpå varandra som gjorde att jag kände att nej, där vill jag verkligen inte äta. Först ut var ”uppmaningen” till The Flying Elk (en av mina favoritrestauranger) att sluta använda sig av konceptet ”frunch”. Max registrerade ”frunch” 1985, men sedan dess har ordet blivit mycket mer etablerat, och såvitt jag vet så använde inte Max det i någon större utsträckning. Så småningom drog de tillbaka hotet om stämning och gjorde en pudel, men varumärket Max solkades ner i processen. Sen var det det här nyhetsbrevet som Max skickade ut där de ”varnade sina anställda för att rösta rött”. Därefter var det något ”skämt” på en Max-restaurang i Uppsala där de anställda delades upp i serier där de som presterar bäst får en belöning, medan de som presterar sämst bestraffas. Nu senast handlade det om diskriminering av romer. Lite för många pr-misslyckanden (som indikerar en riktigt obehaglig människosyn) på lite för kort tid för min smak. Nyligen skrev även Äkta vara om deras nya Crispy Fries, en text som inte får mig att ångra mitt beslut direkt.

Käk – ytterligare ett hamburgerställe jag undviker av ytterligare andra anledningar. Ett: den alldeles för höga ljudvolymen. Gillade inte. Två: de konstigt placerade sittplatserna – de är inte mobila, så det går inte att göra så mycket åt deras dåliga avstånd till bord och golv, och det saknas fotstöd. Gillade inte heller. (Det där med obekväma sittplatser är för övrigt något jag upplevde på Boqueria också – och är egentligen den enda anledningen till att jag är tveksam till att återvända dit, för maten var smått fantastisk.) Hursomhelst. Käk. Käket där var helt enkelt inte i närheten av att vara tillräckligt bra för att väga upp musiken och sittplatserna.

Var äter jag hamburgare då? Vigårda är en favorit, Svenska Hamburgerköket en annan, eller Burger King. Sen så gillar jag ju som bekant Pubologi där en riktigt speciell burgare åtminstone tidigare har ingått i avsmakningsmenyn/köksbordet-menyn, annars finns den på Tweed också tror jag.

//Veronica

Meat Free Monday Burger

20140517_164904

På onsdag är det International  Hamburger Day. Därför blir det tema hamburgare hela veckan och  måndag betyder köttfri dag så vi börjar med en vegetarisk bönburgare. Den här burgaren hittade jag i en vegankokbok (för veganvariant utesluts ägget i burgaren, kan ev. ersättas med två kokta mosade potatisar) i samband med att yngsta dottern hade en vegetarisk period och den blev snabbt en favorit bland stora som små, även hos köttätarna. Dressingen till är inget för kalorijägare men den kan man ju lätt byta ut mot en som passar ens egna preferenser bättre. Receptet på en god coleslaw finns här.

Bönburgare

1 gul lök

1 msk olja

1 röd eller grön paprika

2 vitlöksklyftor

1 tsk chilipulver

1 knippa hackad dill

1 ägg

1 burk kidneybönor

1 burk kikärtor

2 msk ströbröd + ca 1 dl till att vända burgarna i

salt & svartpeppar

Hacka lök, och paprika i ganska små bitar. Fräs först löken lite mjuk och tillsätt sedan paprikan. Pressa i vitlöken och strö i chilipulver och dill. Låt fräsa några minuter. Ställ åt sidan.

Mosa bönor och ärtor i en bunke (endera mosar du för hand och får lite grövre delar i smeten eller kör i mixer och får en mer finfördelad). Rör i ströbrödet, salta och peppra. Rör ihop med lök och paprikaröran. Forma burgare och vänd dem i ströbröd. Stek på medelvärme.

20140518_124259

Dressing

majonnäs

chilisås

spad från konserverad gurka

Lägg så mycket majonnäs i en skål som du vill ha dressing. Skeda i chilisås och rör om, tills majonnäsen fått ”rätt” färg (som rhode island-dressing). Sist skedar du i gurkspad tills du tycker att dressingen fått rätt konsistens.

 

20140518_124939

// Marie-Louise

Foodies

20140521_181944

Igår var det alltså premiär för filmen Foodies, en film om den kulinariska jetsetten. Vi får följa fem av representanterna för denna exklusiva, och vill jag påstå för många provocerande, grupp människor som åker runt i världen med ett självpåtaget kall att äta på gourmetkrogar för att sedan i sina matbloggar delge världen sina upplevelser.  De reser på egen bekostnad, äter oftast ensamma,  har kritiska åsikter om maten de äter och det är många, många som följer deras bloggar.

I filmen följer vi  de fem foodiesarna när de äter och recenserar maten på gourmetrestauranger välden över och när de berättar om sitt förhållande till mat och  sin kulinariska bakgrund. Det sistnämnda inte minst intressant då fyra av de fem har växt upp i miljöer som matkulinariskt varit påvra. Det görs bl.a. besök på Sushi Saito i Tokyo som sägs  vara världens bästa sushirestaurang med plats för sju gäster i taget,  jämtländska Fäviken där maten som serveras följer närmiljö och årstid och  baskiska Arzak där en av de första kockarna i världen som tog sig an matlagningskonsten på ett både vetenskapligt och experimentalt sätt fortfarande lommar runt på restaurangen som numera drivs av hans lika välrenommerade dotter.

Filmen visar en extrem livsstil som få av oss  har möjlighet att ha(eller förhoppningsvis skulle vilja ha). Men det är extremen av en livsstil och ett förhållningssätt till mat som blir allt vanligare i rikare länder.  En hel del funderingar kring vår relation till mat väcktes och tankar kring det förändrade beteende som följer när maten avancerar från enbart näring till livsstil och identitet och ibland t.o.m  konst och intellektuellt äventyr. Inte minst i ett land som Sverige där maten för många allt mer blivit ett sätt att signalera identitet, precis som musik och kläder, tar sig detta förhållningssätt olika uttryck  som t.ex. en ständig jakt på nya och intressanta smakupplevelser och ett nästan maniskt  fotograferande av mat, båda aktiviteter som även undertecknat brukar ägna sig åt (dock med avsevärd mindre budget och omfattning än filmens foodies). Ett annat beteende är det ständiga recenserandet, inte bara av restaurangen man ätit på utan också varje tugga man äter och klunk man dricker. Gourmetkockar som lagt ner sin själ på den mat de serverar blir vid några tillfällen totalt sågade vid fotknölarna i filmen och reagerar lite olika på det.

Andra tankar som filmen väcker hos mig är vilka orättvisorna  på tillgång och möjligheter som finns mellan delar av jordens befolkning när det gäller mat. En del har i överflöd och jagar upplevelser  medan det för andra är en upplevelse att få äta sig mätt. En annan aspekt är det ytterst ologiska i att flyga privatjet över hav och kontinenter enbart för att äta på ekologisk restaurang.

Precis som Veronica  i gårdagens inlägg saknade jag  också den social aspekten av matätandet. Maten i filmen äts ofta utan sällskap för att inte störa upplevelsen. Å andra sidan  kan man se foodiesar som samlare av kulinariska upplevelser, jämförbart med naturupplevelser eller läsning av  god litteratur,  och där maten inte alltid ens behöver vara god. Som en av filmens matbloggare uttrycker sig  ”allmänheten äter för nöjes skull, inte för intellektuell stimulans”. Det är inte utan attt man sympatiserar med gourmetkocken som kanske lite trött och en aning uppgivet  uttrycker att ”det är för stort fokus på mat idag, vi räddar ju inte liv, kanske någons dag”.

En inblick i svenska foodiesars  tillvaro får vi i den här några år gamla artikeln från DN. Kanske inte lika extrema som sina motsvarigheter  i filmen men ändå.

//Marie-Louise

 

Förhandsvisning av ”Foodies”

I onsdags var vi alltså på en förhandsvisning av ”Foodies” – en film om ”kulinariska jetsettare”. Tillställningen anordnades av Creative Mornings och Absolut, och man höll till i Absoluts showroom – Atelier. Det bjöds på godis, kanapéer och drinkar, och man fick höra två av tre regissörer presentera idéerna bakom filmen innan visningen. Ett riktigt trevligt event!

Filmen då? Den var faktiskt riktigt intressant, och jag tror den blev mer intressant av att man precis före hade hört skaparna av filmen diskutera idéer, perspektiv och visioner, det gjorde att filmen liksom gav ett bredare intryck. Marie-Louise fotade och tog anteckningar, så jag hoppas att hon skriver utförligare om filmen. Jag nöjer mig med att konstatera att jag ser mat som en mycket mer social grej än foodiesarna i filmen, samtidigt som jag funderar på i vilken utsträckning dessa finsmakare verkligen njuter av maten. Jag fick lite intrycket att tappat bort lusten och njutningen och fastnat i nåt slags kritikträsk. Inte nödvändigtvis negativ sådan, men ändå… En av de medverkande diskuterade hur mat var en konstart, och hur mat var något intellektuellt. Jag är ett stort fan av intellekt, men när det gäller konst så tycker jag att känslan är minst lika viktig som tanken.

Visst, lite avskräckande var den, men också inspirerande, och det var ett par stycken restauranger jag blev väldigt (mycket mer) nyfiken på att besöka. Fäviken (Järpen). 41° (Barcelona). Longjing Manor (Hangzhou). Till exempel.

Nä, nu tar jag helg! Bon weekend!

//Veronica

Torsdag kväll

Det är mycket nu. Det är förhandsvisningar och styrelsemöten och valtider och besök från utlandet och en massa annat. Det blir inte mycket matlagning denna vecka, tyvärr. Något som jag däremot hinner med är läsning av matbloggar, däribland, eller framförallt kanske, In the Kitchen. Häromdagen skrev Andreas om Bun Meat Bun i Farsta, vilket är perfekt av flera anledningar. Dels gillar jag hamburgare (vem gör inte det egentligen?), dels så jobbar jag för tillfället i Handen, vilket innebär att jag passerar Farsta Strand på väg till och från jobbet varje dag. (Idag var det till och med så att jag fick hoppa av pendeln och promenera över till tunnelbanan på grund av signalfel i Karlberg – jag tror det är mitt första besök i Farsta, och jag försökte hålla utkik efter Bun Meat Bun, men jag såg det inte.) Läget gjorde att det gick relativt lätt att övertala sambon om att vi ska mötas i Farsta och käka där någon kväll. Någon gång nästa vecka skulle ju passa bra, får se om det hinns med…

//Veronica