”Alla lyckliga matminnen är lika; alla olyckliga är olyckliga på sitt eget sätt.”
När Anya von Bremzen var i tonåring emigrerade hon och hennes mamma från Sovjetunionen till USA. Där satsade de allt på en karriär som konsertpianist för Anya innan en sjukdom kom att sätta stopp för det. Anya sadlade om och blev istället en prisbelönt matskribent. I boken Mastering the Art of Soviet Cooking berättar hon sin egen familjs historia och 1900-talets sovjetiska historia utifrån ett perspektiv av det lite ovanligare slaget, maten man åt. Hennes rysk-judiska familjs minnen sätts i större historiska sammanhang med mat och matlagning i centrum.
Att sovjetmedborgarna genomlidit perioder av svält kunde man läsa i historieböcker när 30-talets sovjetiska jordbruksreformer och andra världskriget togs upp. Den kroniska bristen på matvaror var allmänt känt för oss som levde på andra sidan järnridån. Mina personliga kunskaper om den rysk-sovjetiska kosten begränsade sig i övrigt länge till att den innehöll mycket rödbetor och att det åts pannkakor som kallades blinis och kaviar i överflöd. I en slangordbok från biblioteket lärde jag mig någon gång i det sena 70-talet att rödbetor också kunde kallas kommunistgurka. År 1984 representerade jag Värmland som delegat på SSU:s kongressen och blev bjuden av s-distriktet på Kyckling á la Kiev på en rysk restaurang i Stockholm. Minns den som en god smakupplevelse (googlar receptet och inser att det knappast är något för den asketiskt lagde matätaren; kyckling fylld med smör, vitlök, gröna kryddor och brödsmulor). Tre år senare besökte jag ett isande kallt Leningrad (dagens St.Petersburg) några dagar i januari men minns typiskt nog inget av maten jag åt. Inte heller minns jag maten jag åt sommaren 1994 när familjen åkte på en tredagarskryssning till Tallin, huvudstad i ett då nyligen från sovjetiskt överhöghet frigjort Estland. Det som däremot har etsat sig fast i mitt minne från den sistnämnda resan är formuleringen i turistbroschyren där serveringspersonalen på stadens ryska restauranger beskrevs som undermålig. Jag kommer ihåg att jag både reagerade över formuleringen (som jag tyvärr inte kommer ihåg exakt) och tänkte att det var ett förståeligt men mindre snyggt sätt att hävda sig efter årtionden av rysk dominans.
I Mastering the Art of Soviet Cooking börjar den kulinariska resan i det förrevolutionära Ryssland där överklassen äter överdådiga och krångliga rätter som kulebiaka (vet inte om det finns ett svenskt namn på rätten) För 1920-talets novy sovetsky chelovek ( nya sovjetiska människa) blev maten föga mer än ett nödvändigt bränsle och det traditionella köket brännmärktes som reaktionärt. Alla sovjetiska skolbarn fick lära sig att Dedushka (som betyder morfar eller farfar och i det här fallet refererade till Lenin) älskade sin mammas äppelpaj. Men annars var han känd för sina enkla matvanor och hans fru Krupskaya för att vara en usel matlagerska. Den nya sovjetiska kvinnoidealet var en fri proletarka, inte en vid spisen kedjad husmor. Statliga kantiner, som utfodrade tusentals medborgare startades upp och hyreshus där många lägenheter delade på ett kök byggdes vid den här tiden.
Det är spännande att läsa om Anastas Mikoyan, en av få nära Stalin som lyckades överleva utrensningarna, och hur han på order från Stalin, 1936 åkte till USA för att studera den amerikanska matproduktionen som ett led i att skapa ett helt nytt sovjetiskt kök. Mikoyan såg mycket som skulle passa det sovjetiska systemet och kom hem full av entusiasm. Men så kom andra världskriget emellan och sovjetmedborgarna fick nöja sig med kotlett utan bröd istället för hamburgare.
Anya von Bremzen har skapat en alldeles egen genre här. Jag har aldrig läst något liknande i alla fall. Anya och hennes mamma bokstavligt talat äter sig igenom 1900-talets sovjetiska historia. Genom decennierna följer vi familjen; i matköer med ransoneringskort och när iransk choklad eller makaroner från väst tillfälligt förgyller tillvaron. Vi möter alla de stora ledarna. Och alla cirklar de runt matbordet på ett eller annat sätt. Det är ett perspektiv som vi sällan får när nationell historia skrivs. Det ger verkligen mersmak. Funderar på hur min egen släkthistoria ( har ju redan skrivit om min mormor) skulle kunna skildras genom maten eller hur en motsvarande historia om Sverige och maten skulle se ut.
// Marie-Louise
PS. Boken kom under hösten ut på svenska med titeln Det goda sovjetiska köket.
Två kök 