Gaston

Idag är den trettonde igen, och således dags för dejt. Söndagar är lite vanskliga, för det är många restauranger som har stängt då, något som i stor utsträckning gäller även måndagar. Jag var inte helt säker på var jag ville gå (det var min tur att bestämma denna månad) men så i torsdags kom det två mejl. Ett från Grupp F12 i vilket det stod att Köttbaren numera har söndagsöppet och har en tre rätter lång söndagsmiddag på menyn. Köttbaren har vi blivit tipsade om av vänner tidigare, så detta var ett hett alternativ. Till jag öppnade mejlet från Gaston där det stod att ”Sveriges just nu hetaste sushikock” (José Cerdá) skulle gästspela hos dem idag söndag. Jag tänkte som så att det är ju trevligt med något speciellt, något som är svårt att uppleva i Stockholm annars, och så bokade jag två platser.

Så vi traskade dit vid sextiden för första sittningen som började 18:00. Det var första besöket på Gaston och vi blev instruerade att hänga av oss och sätta oss vid bordet. Som var något slags barbord med, för tillfället rejäla skärbrädor, så det påminde lite om ett väldigt smalt teppanyakibord, fast med skärbräda istället för spishäll. Bakom skärbrädorna stod José Cerdá (närmast oss) och en annan kock som vi kände igen men inte uppfattade namnet på (längre bort). Det var väldigt intressant att prata med José, höra om hans bakgrund, hur han började med sushi och hur han lyckats så väl som han gjort. Det var minst lika intressant att se honom laga till sushin och riva wasabiroten – något han använde en slags bräda med uppspänt hajskinn till.

Maten för kvällen var en s.k. omasake-meny, vilket innebar att kocken åtminstone till en början fick bestämma vad vi skulle äta. Det var en utsökt blandning av sushi med olika havsdjur – gös, krabba, pilgrimsmussla, bläckfisk m.m. (Mina favoriter var krabban, pilgrimsmusslan – förvånansvärt nog, senast jag åt det blev jag måttligt imponerad – laxen och koljan.) När vi så fått smaka en av varje fick man välja själv vad man ville ha. Nu höll jag inte räkningen, men det blev kanske 12 bitar totalt till slut. Till detta drack vi först en Riesling från Mosel, sedan ett Pfalz-vin. Båda passade riktigt bra till sushin tyckte vi, vilket var väntat eftersom Gaston ändå i första hand är en vinbar. Det hade varit ytterst märkligt om vinerna inte passat till maten. Det enda jag kan anmärka på angående drycken är att det var väldigt svårt att få uppmärksamhet från någon i baren så att vi kunde beställa det där andra glaset vin, vilket var lite stressande, eftersom maten fortsatte komma kontinuerligt. Sen kanske det kunde ha varit kul med någon japansk dryck till, men vinerna var så pass bra till maten att jag inte kan räkna det som ett minus.

Vad gällde maten så var det inga som helst fel på smakerna. Och det var som sagt trevligt att kunna småprata med kocken som arbetad vid bordet under middagen. Men anledningen till att jag visste vem jag pratade med var ju att jag hade läst det i mejlet tidigare, det hade varit trevligt om de presenterat sig och berättat vilka de var. (Nu var vi en fem minuter sena, men det är liksom inom ramen för när man kommer till en restaurang när man bokat, så hade de presenterat sig innan vi kom så visste de ju att vi inte hade hört det och hade således kunna upprepa det.) För oss som inte ätit omakase-meny förut hade det dessutom varit trevligt om någon hade förklarat upplägget innan middagen började. Nu blev det som ett överraskningsmoment och lite stressat mot slutet. (Vi var där en dryg timme allt som allt, så det var inte en särskilt lång sittning.)

Tar man allt i beaktande tycker jag kvällen får en fyra av fem i betyg. Tillräckligt mycket för att jag ska bli sugen på att besöka José Cerdás restaurang Hoze nästa gång jag är i Göteborg, och då testa hans ”riktiga” omasake-meny, som ska innehålla mer än ”bara” sushi. Som jag förstod det av vad han berättade ikväll ska det vara något slags fusion mellan svenska, spanska och japanska smaker. (Det var i Spanien han fick upp ögonen för sushi, och det var där han först jobbade för en sushi-mästare.) Sen var det ju både roligt och intressant att få uppleva ett gästspel såhär, riktigt trevligt!

//Veronica

Annonser

Senaste besöket…

… på den lokala second hand-butiken resulterade i ett inköp av dessa tre böcker:

IMG_1350

Den översta, ”Böckernas mat” av Pernilla Tunberger, handlar om hur mat beskrivs i olika böcker. T.ex. kan man läsa om bakning i Kerstin Ekmans ”Häxringarna” och utdrag ur de Maupassants ”Bel-Ami”. Inga recept, men mycket inspiration.

Till vänster har vi ”Soppboken – tjugofem recept från tjugofem kockar i Göteborg” – en bok som getts ut till förmån för Frälsningsarmén där överskottet går direkt till deras soppkök. Jag och den andra skribenten här på bloggen har funderat på att ha sopp-tema en vecka, och jag har därför varit lite sugen på att beställa någon soppbok från AdLibris, men så fick jag syn på denna, och ja, perfekt tajming.

Den högra är nog det största kapet. ”Med alla sinnen – en bok om och kring Restaurang Leijontornet”. Inte samma Leijontorn som idag, men ändå. Då, fram till 2010, hade den stjärna i Michelinguiden, och var, antar jag, ”vanlig” såtillvida att den hade öppet fler kvällar än den hade stängt. På den tiden var Leijontornet ”huvudrestaurang”, Djuret var bakficka och på innergården höll Leijonbaren till. Nuförtiden är Djuret fortfarande bakficka, medan det är Pubologi (som jag älskar) som är framficka. På innergården är det sommartid Svinet som huserar, och så har det öppnats två trevliga barer i form av Tweed (som jag också älskar) och The Burgundy. Leijontornet finns fortfarande kvar, men numera är den öppen bara tolv kvällar om året, för åtta personer åt gången. Ett besök där ligger högt upp på min bucket list. Tills vidare kan jag i alla fall laga mat som den som serverades på förra Leijontornet.

//Veronica