Diner 45

På semester i norra Värmland passade vi igår på att besöka Diner 45 (Stöpafors) som, gissar jag, fått sitt namn efter E45 – den väg den ligger längst med. Ett amerikanskt femtiotalsdiner med burgare, sallader och shakes, är beskrivningen ungefär.

20140721_141149

Jag har varit på Memphis Café (Östmark) och Cafeteria Petteråsen (Fensbol) som båda har 50-talsstuk, även om den förras främsta fokus ligger på Elvis och den senare var en kombination av 50-talet å ena sidan och holländsk mat å andra sidan. Ingen av dessa har dock lyckats skaffa sig en särskild plats i mitt hjärta, eller min mage, och förväntningarna på detta tredje femtiotalsställe i samma region var väl inte superhöga.

Antagligen var de måttligt höga förväntningarna en anledning till att det kändes som en så stor positiv överraskning. Konceptet och miljön kändes mycket mer genomarbetad (till och med sugrören, servispersonalens frisyrer och stekpannorna var genomtänkta och passade in i stilen) än på något av de andra ställena, stilen och kvaliteten var konsekvent och maten var riktigt bra.

20140721_141021

Jag älskar färgkombinationen – rött, ljust turkost, svart och vitt.

20140721_140929

Det verkar vara rätt hårt tryck på restaurangen, 800 gäster per dag har de, ett ställe som alltså har ungefär 100 platser inne och ute. Vi hade läst att man borde boka om man skulle dit under veckoslutet, fre-sön, men tänkte att det skulle vara lugnt och vi inte behövde det eftersom vi skulle dit en måndag. Vi hade tur, och fick vad som verkade vara det sista oreserverade bordet inne.

20140721_141046

Många detaljer på 50-talstemat, men det är snyggt inrett, och det känns aldrig plottrigt.

20140721_134523

Och så här såg maten ut. Bacon- och cheeseburgare med pommes och coleslaw, och till det en jordgubbsmilkshake. Burgaren var långt över förväntan, den står sig väl mot de bättre hamburgarna på motsvarande restauranger i Stockholm (Svenska Hamburgerköket, Vigårda och så vidare). Coleslawen var även den oerhört välsmakande, om än inte i så väl tilltagen portion, och jag har inga anmärkningar på potatisen, annat än att de kanske var lite överflödiga: efter burgaren, coleslawen och milkshaken hade jag lite rum för pommes kvar. Milkshaken står sig förresten även den väl mot de bättre motsvarigheterna i Stockholm, B&J-alkoshakesen på restaurang Pont och shakesen på Flippin’ t.ex.

20140721_140142

Ett extra plus för att det serveras såväl öl som vin och att vinerna dessutom har väldigt passande namn.

Jag skulle vilja kalla detta den bästa värmländska restaurangen norr om Sunne. Jag hoppas den blir långlivad, för jag vill definitivt återkomma hit.

//Veronica

Annonser

International Hamburger Day, eller var jag äter hamburgare

Jag gillar hamburgare. På rätt ställe. Sen finns det några ställen jag inte äter hamburgare på. Det första stället jag började undvika när jag var sugen på hamburgare var McDonalds, av den enkla anledningen att jag märkte att jag började må illa efter att ha ätit där. Det var ett väldigt specifikt illamående, jag fick det alltid efter att ha ätit där, men aldrig annars, och det var alltså ganska lätt att stryka det från listan över potentiella matställen.

Ett annat ställe som jag numera undviker, fast av helt andra skäl, är Max. Egentligen gillar jag Max – jag tycker maten är god och jag gillar att det är en svensk kedja. Sen hände det en rad saker ganska tätt inpå varandra som gjorde att jag kände att nej, där vill jag verkligen inte äta. Först ut var ”uppmaningen” till The Flying Elk (en av mina favoritrestauranger) att sluta använda sig av konceptet ”frunch”. Max registrerade ”frunch” 1985, men sedan dess har ordet blivit mycket mer etablerat, och såvitt jag vet så använde inte Max det i någon större utsträckning. Så småningom drog de tillbaka hotet om stämning och gjorde en pudel, men varumärket Max solkades ner i processen. Sen var det det här nyhetsbrevet som Max skickade ut där de ”varnade sina anställda för att rösta rött”. Därefter var det något ”skämt” på en Max-restaurang i Uppsala där de anställda delades upp i serier där de som presterar bäst får en belöning, medan de som presterar sämst bestraffas. Nu senast handlade det om diskriminering av romer. Lite för många pr-misslyckanden (som indikerar en riktigt obehaglig människosyn) på lite för kort tid för min smak. Nyligen skrev även Äkta vara om deras nya Crispy Fries, en text som inte får mig att ångra mitt beslut direkt.

Käk – ytterligare ett hamburgerställe jag undviker av ytterligare andra anledningar. Ett: den alldeles för höga ljudvolymen. Gillade inte. Två: de konstigt placerade sittplatserna – de är inte mobila, så det går inte att göra så mycket åt deras dåliga avstånd till bord och golv, och det saknas fotstöd. Gillade inte heller. (Det där med obekväma sittplatser är för övrigt något jag upplevde på Boqueria också – och är egentligen den enda anledningen till att jag är tveksam till att återvända dit, för maten var smått fantastisk.) Hursomhelst. Käk. Käket där var helt enkelt inte i närheten av att vara tillräckligt bra för att väga upp musiken och sittplatserna.

Var äter jag hamburgare då? Vigårda är en favorit, Svenska Hamburgerköket en annan, eller Burger King. Sen så gillar jag ju som bekant Pubologi där en riktigt speciell burgare åtminstone tidigare har ingått i avsmakningsmenyn/köksbordet-menyn, annars finns den på Tweed också tror jag.

//Veronica