Lugn som en filbunke

20140506_20573920140506_20595520140506_210200

En av de smaker jag har med mig från barndomen är filbunke. När jag slutade dricka mjölk  i fyraårsåldern slog alla vuxna bokstavligt talat  knut på sig själva för att få i mig mjölkprodukter i olika former. Jag blev en anomali i ett i övrigt mjölkdrickande släkte, en ständig källa till oro vars framtid vilade på en skör laktosfri tråd. Om jag vägrade ett rent glas mjölk så gillade jag filbunke desto mer och omgivningens ångest dämpades avsevärt. Kanske skulle hon ändå bli livsduglig, verkade de tänka.

Filbunken gjordes förr på mjölk direkt från kon. Mjölken fick surna med hjälp av de naturliga mjölksyrabakterier som den innehåller. Konsistensen liknar en pudding som täcks uppe på av ett smarrigt gräddskin. Själv strör jag gärna ett tunt lager strösocker på detta gräddskinn när jag ska äta filbunken. Filbunke är en gammal rätt i Sverige, möjligen lika gammal som det har funnits tamboskap här.

Idag köper jag filbunken på burk i mataffären. Jag tar tätta (en rågad tesked räckar) och brer ut på botten av en skål, fyller upp med 3%-ig mjölk och ställer in den i ett rumstempererat skåp. Där ska den blivande filbunken stå ungefär ett dygn innan den förflyttas till kylskåpet där den sedan förvaras tills det är dags att äta av den. Det är så gott. Mjölken jag använder varierar mellan vanlig, ekologisk eller t.o.m opastöriserad om man får tag på sådan (hittade på COOP vid Centralen). Opastöriserad ger kanske ett något krämigare skinn.

Spar man lite tätta varje gång man äter så blir det ett antal ”generationer” filbunke till frukost eller mellanmål. Sedan börjar smaken förändras och det blir  dags att köpa en ny burk och börja om på ny kula.

När jag var gravid med min äldsta dotter tog omgivningen omtag när det gällde oron för det uteblivna mjölkdrickandet. Barnmorskan beväpnade mig med svar på tal…det är bara spädbarn och kalvar som behöver mjölk. Jag säger inte att någon som gillar att dricka mjölk ska sluta med det, absolut inte. Men när det gäller de som inte vill så kan mjölkivrarna inta positionen lugn som en filbunke. Det finns fler sätt att få i sig det man behöver.

// Marie-Louise

 

20140507_202531

Annonser

Skrädmjöl

20140311_193024

20140311_202622

Varje sommar när jag åker till Värmland vill jag äta motti och fläsk, den mest värmländska maträtt jag kan komma på. Den kom antagligen dit med de finska invandrarna från Savolax som bosatte sig i Sverige på 1600-talet. Mottin är en gröt (mer om den vid senare tillfälle) kokad på vatten och skrädmjöl.  Skrädmjölet är ett fullkornsmjöl som görs av rostade havrekärnor som mals enligt en gammal procedur där havren först rostas i vedeldad ugn för att  sedan skalas och till sist malas i en stenkvarn.  I Värmland finns den enda kvarn i Sverige (somliga menar att det ska vara hela världen här, men det törs jag inte borga för) där skrädmjölet görs på traditionellt vis. Namnet skrädmjöl kommer av ordet skräd som betyder att havren skalas (mals, siktas). Det är samma ord som i uttrycket ”att inte skräda orden”, dvs. att tala rent ut, inte  ta bort vissa ord.

Skrädmjölet är glutenfritt och i Stöpafors-kvarnen är det det enda mjölet som mals. Det innehåller också en massa nyttigheter (proteiner, fibrer, vitaminer och mineraler) så det är bara att hoppas att fler provar att använda det till bak, gröt och annat.  Ett härligt mellanmål  eller del av frukosten får du genom att blanda ihop en hillo. Den består av lika delar lingonsylt och skrädmjöl som rörs ihop ordentligt.

//Marie-Louise