Meat Free Monday #24

En speciell kokbok för flexitarianer, ska det vara nödvändigt? Kanske inte nödvändig, men Flexitarianens kokbok – mycket grönt, lite kött  av Eleonora von Essen (2014, Tukan förlag) är trevlig att titta i. Och nog kan den locka fler till att äta mer vegetariskt. Med riktigt aptitligt bildmaterial och kända ingredienser (det mesta i alla fall) i nya fräscha kombinationer så blir då jag riktigt sugen på att testa flera av recepten. Vad sägs om en Green Mary (Bloody Marys gröna lillasyster), citron- och vitlöksdoftande rotmos med friterade gröna tomater (får se när man får tag på gröna tomater) eller små parmesanpajer med sparris. Bland alla möjliga recept att testa föll jag slutligen för rödbetscarpaccio med matvete, ett enkelt recept där delarna läggs ihop på tallriken som ett sista moment i matlagningen. Resultatet blev över förväntan. Det här känns som en blivande favoriträtt.

Rödbetorna till carpaccion kan man koka själv eller köpa färdigkokta. Det sistnämnda lite dyrare visserligen men minskar ner arbetsinsatsen. Även mathavren finns på  burk också (enligt receptet). Men dra er inte för att göra det här receptet även om ni måste koka rödbetorna och mathavren själv, det är inte svårt.

Förbereder man nötkrisp och  kokningen av rödbetor och mathavre så blir det här också en snabb rätt att göra.

Rödbetscarpaccio med matvete, nötkrisp och citronbakad feta (4 port)

25 g vitt bröd

25 g osaltade cashewnötter

25 g sötmandlar

1 msk olivolja

1. Nötkrispet: Sätt ugnen på 200 grader C. Mixa bröd med nötter och mandel till grova smulor i en matberedare. Häll i 1 msk olivolja alldeles mot slutet. Bred ut krispet på en bakpappersklädd plåt och rosta i 5 minuter. Var försiktig så att smulorna inte bränns.

500 g rödbetor

300 g fetaost

1 citron

1 msk olivolja

3 msk olivolja

2 msk balsamicovinäger

400 g kokt matvete

salt och peppar

2. Rödbetorna: Om du använder färska så ska du skrubba dem (ta inte bort skalet eller rotspetsen). Koka dem sedan mjuka under lock i 20 – 45 minuter (kortare tid för späda rödbetor och längre tid för större och äldre).  Lite tuggmotstånd i kärnan ska vara. Spola de nykokta rödbetorna i kallt vatten och gnid eller skala bort skalet. Skiva dem tunt och sprid ut skivorna på en tallrik.

3. Matvetet:  Koka  enligt instruktioner på paket. Frebacos Kamutvete tar 10 minuter.

4. Fetaosten: Lägg fetan på en bit ugnsfolie. Riv över skal från citronen. Ringla över  1 msk olivolja, krydda med nymald svartpeppar och vik ihop till ett paket. Värm i ugnen i 10 minuter (här använde jag samma gradtal som ovan då ingen annan angetts).

5. Sista momentet: Häll olivolja och balsamicovinäger i en stekpanna och häll i matvetet. Blanda väl och låt allt bli varmt. Smaka av med salt och peppar. Skeda upp matvetet över rödbetorna, lägg på en varm bit fetaost och toppa med nötkrispet.

// Gröna hälsningar från Marie-Louise

Reducetarianism och flexitarianism

Idag lärde jag mig ett nytt ord: reducetarian. Man har inte blivit vegetarian och därmed slutat äta kött helt och hållet, men man försöker äta mer och mer vegetariskt, och dra ner på köttkonsumtionen.

Ett annat ord som hörs mer och mer och som har snarlik betydelse, är flexitarian. En flexitarian är en semi-vegetarian, dvs. en vegetarian som äter kött ibland. Kanske är flexitarianen en reducetarian som hittat sin balans mellan vegetariskt och kött.

Hur som helst så är reducetarianerna/flexitarianerna en växande skara. Många inser fördelarna med att minska köttkonsumtionen, dels för den personliga hälsan men också för vår miljö. Jag kan inte annat än hålla med om det. Meat Free Monday-inläggen är en del av den här bloggens skribenters egen väg mot ett minskat köttintag. Nu har vi lämpligt nog fått inte bara ett utan två ord som benämner denna strävan efter att äta mer och mer vegetariskt.

//Marie-Louise

Årets första ALIM

Igår var det alltså dags för årets första ALIM – Andra Lördagen I Månaden. Och det blev ett besök på Kornhamnstorg No 53, en restaurang jag inte hade hört jättemycket om innan.

En sak som jag gillade väldigt mycket var inredningen, med ett stort undantag: stolarna. Stolarna bestod till 90 % av billiga (?) kopior av Öglan, och jag gillade att se dem ungefär lika mycket som sambon gillade att sitta på en, det vill säga inte alls. Det var min ena invändning mot Kornhamnstorg No 53, den andra handlar om vattnet. Och det är egentligen inte en invändning mot den restaurangen specifikt, utan i allmänhet: Det här med att ta betalt för stilla vatten. Det ger ett oerhört tarvligt sniket intryck. Det var samma sak på Fotografiska i december – 35 kr för en flaska kranvatten, eller möjligtvis en flaska vatten som smakar som kranvatten. Detta stör mig något så oerhört. Den tredje invändningen gäller servicen. Okej, det kanske inte var något direkt fel på servicen, men det kändes rörigt när det var nya personer nästan varje gång vi interagerade med personalen. En visade oss bordet, en annan tog dryckesbeställning, en tredje matbeställningen och så vidare tills det hela avslutades med att en för oss helt ny person kom med notan. Jag föredrar personligen mer en mer enhetlig service.

Annars då? Jomenvisst, det var helt okej. Eller ja, bra till och med. Vi började med en varsin drink. Jag tog en The Logistics Cocktail och sambon en Sidecar Noix. Min påminde väldigt mycket om favoritdrinken Bees Knees, vilket är ett gott betyg – båda drinkarna var väldigt goda.

Sen beställde jag in en råbiff och ett glas champagne – finns det råbiff eller tartar på menyn som beställer jag in det, och favoritdrycken till är bubbel. Sambon beställde å sin sida in en bruschetta med pulled pork på vildsvin, tillsammans med en Sleepy Bulldog.

Råbiffen tyckte jag var särskilt intressant. Tillbehören brukar ju vara kapris, finhackad rödlök, fransk senap och en äggula. Denna gången fick jag visserligen kapris, men inte vanliga inlagda, parmesan, persilja, tryffelmajonnäs och citron. Det var kul med lite nytt, och gott. Champagnen var också en trevlig överraskning, vanligtvis brukar det vara lite torrare champagne man får in på lokal, men denna var lite sötare och påminde mest om gula änkan som är min favorit.

Dragonkyckling med ugnsstekta rotfrukter och en väldigt fancy tonfiskpizza. Dragonkycklingen var helt okej, men inget anmärkningsvärt, pizzan var väl i så fall mer speciell.

Chokladmousse och aprikosmacaron för mig, chokladbrûlée för sambon. Precis som huvudrätten: helt okej, men inget anmärkningsvärt. Tyvärr så avslutades inte middagen lika intressant och wowigt som den inleddes. (Plus att jag börjar tröttna på efterrätter serverade i sådana här glasburkar – det blir otympligt och locket är bara i vägen. Vad är det för fel på tallrikar eller vanliga formar?)

Bra mat är inte svårt att få tag på i Stockholm, när vi är ute och äter är det där lilla extra vi letar efter. Det var absolut inget fel på maten, men det saknade wow. Utan det så är chansen inte stor att vi går tillbaka en andra gång. Drycken och förrätterna och kanske pizzan var i och för sig så pass intressanta att jag kan tänka mig att besöka Kornhamnstorg no 53 igen, men då kommer jag antagligen vilja sitta i baren, där jag garanterat inte hamnar på en Öglan-kopia, och satsa på förrätt, pizza till varmrätt och hoppa över efterrätten. Eller så kikar jag in för att ta en drink innan middag någon annanstans. Trerätters vid ett bord blir det dock inte här igen om jag kan undvika det. Det var som sagt helt okej, eller bra till och med, bara inte tillräckligt bra, samtidigt som det hade vissa brister. (Obekväma sittplatsers betydelse kan inte överskattas – som jag har nämnt på bloggen tidigare är Boqueria ett annat ställe som jag undviker att besöka igen på grund av just detta. Otroligt trist.)

Nu får vi blicka framåt mot februaris dejtkväll!

//Veronica

 

Det här inlägget är kanske mest ett ”glöm inte”-inlägg till mig själv, och kanske först i andra hand ett tips till andra att läsa. Intressanta artiklar var det i vilket fall (om man nu bor eller vistas i Stockholm åtminstone) – en om Stockholms krogvärld 2014 och en om det nya konceptet Running Dinner, båda från Svenska Dagbladet.

//Veronica

Julklappar och nyårslöften

På julafton i år fick jag en alldeles fantastisk julklapp av sambon: ett besök på Fäviken (mat och övernattning tillsammans med klappgivaren). Presenten kommer nog inte nyttjas förrän i sommar/höst, men tänk vad jag har att se fram emot i ett drygt halvår! Det bästa jag fick i år! Det sämsta jag fick var något slags magsjuka natten till juldagen som jag låg däckad av i ett par dagar.

Om vi går vidare till nyår så har jag två matrelaterade nyårslöften i år. Det första är att jag inte ska äta godis på ett helt år. Det andra är att jag ska blogga minst en gång i veckan hela året. Jag klarade blogglöftet med 35 minuters marginal nu första veckan, och jag har ännu inte ätit godis. One week down, fifty-two to go.

(Romerska bågar: antagligen det jag kommer sakna mest under året. Bild lånad från HappyCandy.)

Jag återkommer med uppdateringar om dessa två löften.

Har ni några matrelaterade nyårslöften?

//Veronica

Årssammanfattning och den trettonde blir ALIM

Nu i nyårstider så är det ju en hel del sammanfattningar, årskrönikor och listor som cirkulerar lite här och var, och jag vill ju inte vara sämre jag. Jag och sambon har ju de senaste två åren (2013 och 2014) haft den 13:e varje månad som fast dejtkväll. Förra året såg det ut som följer:

Januari: Matbaren. Efter tre besök här kan jag bara beskriva den här restaurangen med orden ”stabil hög kvalitet”. Sen kan jag inte låta bli att undra om det är matbarens mellanrätter som är ursprunget till mellanrättstrenden i Stockholm för tillfället? Jag tänker då på t.ex. Shibumi och Fotografiska som också har samma upplägg. Jaja, bra är det i alla fall.

Februari: Gro. Dåförtiden så hade de bara öppet för middag på torsdagar, så jag hade väntat på att få den 13:e en torsdag i flera månader och så äntligen. Det visade sig vara väl värt väntan – Gro är en riktigt bra restaurang, kanske i synnerhet om man inte är köttälskare. Numera har de öppet för middag onsdag-fredag, om man är nyfiken på maten här.

Mars: Jonas. Det här var ett riktigt spännande besök faktiskt. För mig var det den ”finaste” restaurangen jag varit på i Sverige. Vitt, väl tilltagna ytor, smulborstar och snofsig personal (och det menar jag inte i någon som helst negativ bemärkelse). På det stora hela: väldigt franskt. Tyvärr verkar det vara så att jag och sambon i förvånansvärt stor utsträckning besöker restauranger som av någon anledning stänger strax efter vårt besök, och Jonas är ett sådant exempel. För den som ändå är nyfiken på krögaren Jonas Lundgren så är han nuförtiden kreativ ledare på Yolo i Djursholm, ett ställe som vi också har besökt, om än inte den 13:e. Maten var riktigt bra, men trängseln (borden står så tätt att de måste flyttas om man ska kunna sätta sig på soffsidan) gör att jag inte riktigt vill gå återvända dit.

April: Gaston. Det här var lite speciellt eftersom vi närvarade vid ett gästspel på Gaston. Gästspelade gjorde José Cerdá från Hoze i Göteborg, och han ska tydligen vara en av Sveriges mest intressanta sushikockar. Vi var i alla fall så pass positivt överraskade att Hoze nu är ett givet stopp på nästa Göteborgsresa.

Maj: Denna månads fick tyvärr ställas in på grund av sjukdom.

Juni: Stockholms Matvarufabrik. Jag har inte så mycket att skriva om det här stället faktiskt, antagligen för att det var det blekaste av årets trettondagsmiddagar. Inte lysande, inte uselt. Lagom, helt okej. Varken mer eller mindre.

Juli: Hotell Lydmar. Middagen som blev en lunch eftersom vi fick lov att anpassa oss efter VM-finalen i fotboll. Helt okej på alla sätt och vis. Vi satt och pratade en hel del under lunchen hur det hade varit perfekt för en AW med kompisgänget. Väldigt bra läge.

Augusti: Trattorian. Årets bästa. (Av trettondagsmiddagarna alltså.) Perfektion. Har sen vi var där dock sålts, men jag hoppas inte att det har påverkat standarden på något negativt sätt.

September: Kåken. Ett annat gästspel, och ett annat exempel på ett ställe som stängde strax efter vårt besök. (Jag vill dock notera att våra besök inte har något som helst att göra med stängningarna, det är bara intressanta sammanträffanden.)

Oktober: Mäster Anders. Riktigt, riktigt bra mat, men alldeles, alldeles för skramligt och skränigt på grund av väldigt mycket kakel och väldigt lite textilier.

November: Nalen. Maten var helt okej, servicen var outstanding. Går vi tillbaka hit kommer det vara på grund av det sistnämnda.

December: Fotografiska. Jag har inte riktigt haft koll på den här restaurangens status, alltså var det var för typ av restaurang och när den skulle öppna och så. När sambon drog med mig hit var jag lite rädd för att det var middag i cafét som gällde. (Inget ont om caféet, men det är liksom inte caféer vi brukar besöka en gång i månaden.) När jag sen fick se menyn blev jag skeptisk till upplägget. Sen fick vi in maten och alla tvivel försvann. Några dagar efter vårt besök fick den en (välförtjänt) 5:a i betyg i DN. ”Jag tänkte att vi kunde äta födelsedagsmiddag här” har jag hört av fler än en person sen vi var där. (Ingen av dem sambon vill jag dock påpeka.) Och det kan jag ju inte annat än rekommendera.

På grund av flytt (veckopendling) så blir det svårt att få till restaurangbesök ett fast datum så har den 13:e blivit ALIM (snott koncept – jag vet) där bokstäverna står för Andra Lördagen I Månaden, som är vår nya dejtkväll. Bokstäverna är ju också de inledande i ordet ”alimentärt” vilket jag tycker är extra passande. Årets första andra lördagen i månaden är ju redan nu på lördag, men det är sambons tur att välja ställe (vanligtvis har vi ju varannan gång, men såhär vid årsskiften kan det skarva något) så jag har ännu ingen aning om vart vi ska.

//Veronica