Länsmansgården

Idag skulle vi se Västanå Teaters ‘Nils Holgersson’ i Berättarladan i Rottneros, en föreställning som skulle hålla på mellan 16.00 och 19.45. Eftersom det är sista kvällen i Värmland tänkte vi passa på att äta på Länsmansgården som ligger bara någon kilometer norrut därifrån. Värmlands bästa restaurang enligt White Guide (63 poäng, samma som Almars Krog i Karlstad) och de brukar ju inte vara helt fel ute. Förväntningarna var ganska höga.

Vad tyckte vi då om Länsmansgården?

Kort svar: Deprimerande dåligt.

Långt svar: Efter att ha stått och väntat i fem minuter på att få ett bord (som var reserverat) blev vi till slut placerade vid ett bord, samtidigt som vi fick en ursäkt för att det var kort om folk och ett löfte om att någon strax skulle komma med vatten och bröd. Vatten kom strax därefter, dock ej något bröd.

Efter ett tag kom en kvinna för att ta beställningen. Det var en fast meny om fyra rätter, så beställningen handlade mest om hur många av dessa fyra rätter vi ville ha och vad vi ville dricka till. Vi hade i åtanke att det enligt White Guide skulle vara Värmlands bästa, och att det samtidigt var vår sista kväll, så vi gick all in och beställde hela menyn och två dryckespaket – ett med alkohol och ett utan. Vi oroades dock något av att det ringde i servitrisens telefon (jobbtelefon, men ändå) efter att vi beställt maten men innan vi beställt drycken. Inte bara av att det ringde, utan mest av att hon svarade och försvann iväg ett tag innan hon kom tillbaka och tog resten av beställningen. Det var första gången jag blir avbruten mitt i en mening av en servitris som svarar i telefon och försvinner. Men ett stort plus för att de hade en alkoholfri version av dryckespaketet, även om det samtidigt innebar ett minus för att det bara innehöll dryck till två av fyra rätter. (Varför har man då ett dryckespaket alls?)

En stund senare kom brödet, som nonchalant ställdes ner på bordet utan vare sig en blick eller ett ord. Jag hade sagt tack om jag hade sett något annat än en ryggtavla som snabbt stegade iväg till nästa bord. Mitt sällskap gick ut för att dubbelkolla att bilen var låst, och strax därefter kom förrätten. Jag började inte äta eftersom sällskapet inte satt vid bordet, och det var tur, för en minut senare kom servitrisen tillbaka och sa att hon hade gett oss fel tallrikar, att de egentligen skulle till ett annat bord och så försvann förrätterna igen.

Sambon kom tillbaka, och servitrisen likaså, denna gång för att hälla upp ett glas vin och ett glas alkoholfri cider. Därefter kom förrätten. Det var väl inget direkt fel på dessa tre sparrisar med löjromssås, men nog kunde det gott ha saltats lite mer. Och det saknade helt klart oumpf. Vi höll tummarna för att det skulle bli bättre vad kvällen led.

IMG_1575

Ovan vid att fota på restaurang kom jag på det först när jag ätit upp förrätten.

Vi åt och drack upp, tallrikarna dukades av och servitrisen kom in med dryckerna till huvudrätten. Jag fick en god och kall aronia- och vinbärsdryck, sambon fick ett varmt (uppskattningsvis dryga 30 grader) rödvin upphällt i vitvinsglaset som innehöll resterna från det vita förrättsvinet. Sedan kom maten. Kalv, potatis, svampsås och primörer. Till vår förvåning var det faktiskt riktigt gott. Maten, vinet och vattnet tog slut. Tallrikarna bars ut. Serveringsfatet där potatisen legat och den tomma karaffen fick då stå kvar.

IMG_1578IMG_1579

Varmrätten kom jag på att jag skulle fota lite snabbare, halvvägs in ungefär. Nedanför syns hur de röda dryckerna blivit upphällda i två olika glas (mitt rödvinsglas och sambons vitvinsglas).

Så småningom fick vi in osten. Här hade vi väntat oss kanske tre olika ostar med tillbehör, men fick endast en ost, med vindruvor, grissini, någon sorts marmelad, ett ledset päron och en ännu ledsnare stjälk sallad (!). Nu hör vi att  de andra borden får en presentation av varje rätt, något vi inte fick en enda gång under kvällen, vilket fick oss att känna oss lite ouppmärksammade och ouppskattade. Eftersom vi inte fått in dryck till osten satt vi och tittade på den ett tag tills servitrisen noterade detta och sedermera även åtgärdade det. Osten – Lilla gumman från Lillängens Gårdsmejeri – var jättegod. Marmeladen, som ingen behagade berätta vad exakt det var för något, smakade också väldigt bra. Päronet smakade ungefär som det såg ut, inte fantastiskt, och salladen smakade jag faktiskt inte ens på. Varför har man salladsblad till ost? Ungefär här började jag glädjas över att inte behöva ljuga på frågan hur det smakade (osten och marmeladen var visserligen goda – men helheten…) för ingen undrade om det smakade bra under hela måltiden. Är jag bortskämd som är van vid att bli frågad hur maten smakade i samband med att servispersonalen tar ut de tomma tallrikarna efter varje rätt?

IMG_1583IMG_1585

Osten – notera bristen på dryck därtill. (Och att jag kommit ihåg att fota innan jag börjat äta. Detta berodde till stor del på att vi var tvungna att vänta på drycken.) Nedanför syns den tomma vattenkaraffen, den tomma brödkorgen, det tomma potatisfatet och en tom brödassiett. Jag vet inte om det var tänkt att det skulle stå kvar på bordet för prydnads skull eller varför ingen brydde sig om att ta bort/fylla på.

Efter ett tag togs tallrikarna ut, och efter ytterligare ett tag försvann även potatisfatet och den tomma karaffen. Därefter fick vi efterrätten – crème brûlée med tonkabönor – och vatten. Mitt sällskap undrade om han kunde få sitt dessertvin också, vilket besvarades jakande, och några minuter senare fick vi även det. Efterrätten var väldigt bra, det måste jag erkänna. Maten i allmänhet var väl inte dålig, men det var knappast extraordinärt. Smaklös förrätt, god varmrätt, bisarr ostbricka, god efterrätt. Fruktansvärd service. Och detta ska vara Värmlands bästa restaurang. Sambon tyckte synd om Värmland och värmlänningarna, jag var inte fullt lika omtänksam och fokuserade mest på mig (oss) och hur glad jag var över att vi lämnar Värmland imorgon. Jag tänkte också på att om detta vore USA så hade jag stämt White Guide, för jag kände mig så lurad hela kvällen. Och än värre, jag kände att jag i min tur hade lurat min sambo genom att föreslå att vi skulle äta på detta ställe.

IMG_1587

Efterrätten – återigen kan man notera bristen på tillhörande dryck.

Betalade gjorde man i receptionen, efter att ha tryckt på ringklockan för att få dit personal upprepade gånger. Funderade över hur lång tid och hur många tryck som skulle vara lämpligt innan man helt sonika lämnade notan, men så kom det någon till slut. Vi betalade, åkte därifrån och kommer aldrig, aldrig återvända.

//Veronica

Annonser

1 kommentar

  1. Ping: Wallers | Två kök

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s